Tänk dej att du har en livsfarlig form av cancer och är helt beroende av en medicin. Men så är läkaren missnöjd med ditt beteende och tar bort medicinen.
Visst låter det orimligt, men så ser verkligheten ut för de patienter som är inskrivna i metadonprogrammet i Stockholm. Metadonet håller heroinister borta från heroinet och bidrar därmed till att de överlever. Men man kan skrivas ut ur metadonprogrammet om man, enligt personalen, har ett felaktigt beteende. En utskrivning som är livsfarlig.
VÄGEN TILL METADON
I juni 1991 grips Berne med 118 gram heroin i tullen på Arlanda. Han döms till fängelse i 4 år. På fängelset finns det gott om heroin och han fortsätter att använda drogen om än i mindre omfattning. Berne beviljas halvtidsfrigivning och släpps ut. Han börjar jobba så smått men börjar med heroin igen. Han inser att det inte kommer att hålla:
– Jag ansökte om metadon första gången i oktober-95. Jag visste att metadon fungerade för mej eftersom jag hade köpt det illegalt tidigare. Jag fick träffa en läkare men han sa att jag inte var tillräckligt nedgången för att få komma in i programmet som på den tiden omfattade 350 personer i Stockholm, berättar Berne
Under tiden mellan 1991 och 1998 försöker han få metadon men hans socialsekreterare menar att det inte är bra för honom. Under samma tid genomgår Berne 21 avgiftningar. Alla misslyckas eftersom han inte står ut med abstinensen:
– Man kan inte sova. Man får ett fruktansvärt bensprattel, ligger och brottas med suget. Man går in i duschen, duschar varmt som fan, klär på sig, går fram och tillbaka, in och ut i rökrummet.. När man samtidigt har en fruktansvärd ångest och dessutom diarré så är det för jävligt! Max två nätter klarade jag av att vara avgiftad , sen sprack det!
1997 hamnar Berne på kåken för 6,7 gram heroin. Han döms till ett halvår. Kommer ut. Grips igen och får sitta tre månader. När han kommer ut från kåken anser hans socialsekreterare helt plötsligt att metadon måste vara det rätta för Berne. Den 17 december 1998 får han sin första dos metadon. Sen dess har han aldrig tagit heroin.
INNE I METADONPROGRAMMET
När man börjar i metadonprogrammet är det meningen att man ska ta tag i patientens hela levnadssituation:
– Den första tiden är skitviktig, berättar Berne, då finns viljan till förändring, kraften att börja om på nytt. Misslyckas man med att hitta en lösning där vad det gäller den sociala situationen så är det lätt att fastna.
Berne fastnade:
– Hjulen rullar på. Man åker till Huddinge för att lämna urinproven. Det blir till en huvudsysselsättning att lämna urinprov. Det slutade med att jag åkte till Huddinge även dom dagar jag inte behövde lämna urinprov bara för att få nåt att göra, komma utanför dörren, för att inte livet skulle försvinna helt. Och som sysselsättning började jag jobba med de här metadonfrågorna, hjälpa andra. Jag märkte att man blev drabbad även fast man inte hade nåt återfall.
FÖR LÄTT ATT ÅKA UR
Berne upplever att det finns en stark misstro mot patienterna i metadonprogrammet från personalens sida:
– Ta bara en sån här sak! Jag ska ta mitt metadon på morgonen. Jag ställer det på handfatet på toaletten som vanligt och råkar sedan spilla ut det. Vad gör jag? Jo, jag åker till Huddinge och berättar vad som hänt och naturligtvis tror de mig inte. Tänk om du fuskar Berne då skulle du lyckas lura oss. Hur skulle det se ut om ni lyckades lura oss? Det slutade med att jag fick dricka metadon övervakat bara för ett misstag som kan hända vem som helst. Det berättar en del om inställningen till oss som är i programmet
Berne anser att det största problemet är utskrivningarna, att folk blir av med metadonet och att människor åker ur programmet på så lösa grunder:
– En kille blev av med metadonet för att hans kontaktman skulle ha sett honom hoppa in i en bil och killen saknade körkort. Kontaktmannen har inte lämnat in polisanmälan. Killen nekar. Det kanske inte var han, kontaktmannen kanske såg fel, bilen kanske var vänsterstyrd? Det spelar ingen roll, killen åker ur. De dömer utan en domstol. Det finns folk som blivit åtalade och frikända i rättegång men de blir ändå av med metadonet.
Det värsta som kan hända en patient i metadonprogrammet är att åka ur det. Berne menar att detta är något som utnyttjas i Stockholms metadonprogram:
– Ta det här med alkohol till exempel! Metadonprogrammet menar att person X dricker för mycket alkohol och säger: Du måste äta antabus! Vi kan inte tvinga dej att äta antabus men ifall du inte äter antabus tar vi upp det i utskrivningsnämnden. Naturligtvis börjar då X äta antabus eftersom han inte vill ta risken att åka ur.
SAMMA NÄMND
Som patient i metadonprogrammet kan man överklaga om man blivit utskriven ur programmet. Det finns bara en hake. Det är samma personer, metadonnämnden, som beslutar om patienten ska få metodon som beslutar om patienten ska åka ur programmet. Det är också samma personer i samma metadonnämnd som har hand om överklaganden
– Om man anses ha misskött sig och blir av med sitt metadon har man tio dagars nedtrappning, berättar Berne, men om du ska trappa ur dig för att sluta självmant är det en nedtrappning på minst ett år. Det är inhumant!
Vid utskrivning finns en spärrtid på ett år. Det vill säga patienten får inte komma in i programmet igen förrän efter ett år. Under en så lång tid hinner mycket hända en person som är beroende av heroin:
– Folk har dött. Ingen vet hur många men det kommer snart att finnas siffror på det! säger Berne
SVENSK BRUKARFÖRENING BILDAD
För att komma tillrätta med alla saker som är fel i metadonprogrammet har Berne tillsammans med ett antal andra brukare bildat svensk Brukarförening:
– Meningen med den här föreningen är att vi ska hjälpa till med olika praktiska frågor, överklaganden och sånt! Men vi hoppas också kunna lyfta på locket och debattera de här sakerna öppet. Som det är nu så vågar inte brukarna diskutera och anmäla olika saker de råkar ut för eftersom de är rädda att åka ur programmet som en sorts hämnd. Det fungerar inte så. Jag har diskuterat de här frågorna öppet under många år men jag har inte åkt ur. Samtidigt verkar de ansvariga för metadonprogrammet inte vara särskilt intresserade av att ha en diskussion för de vet att det är så här folk tänker, men de gör inget för att bryta det!
Föreningen ska även jobba med andra frågor. Till exempel med att betona hur viktigt det är att teamen är små och att det finns en personlig kontakt mellan patient och personal:
– Personalen måste ta tillvara patientens krafter och vilja till förändring. De måste vara lyhörda för vad patienten är kapabel till! Men rättssäkerheten är det viktigaste och det vi kommer att jobba mest med, att hälso- och sjukvårdslagen gäller för oss, vilket den formellt gör men inte på ett praktiskt plan. Som läget är nu är vi rättslösa och det måste vi ändra på.