Hej, Ulrika heter jag och är, som många andra föräldrar, obeskrivligt olycklig över mitt fantastiska och underbara barns val att använda droger.
Min son är 19 år och han har redan lyckats släpa på ett missbruk i några år trots sin unga ålder. Inkörsporten var hasch, en användning jag och hans pappa lyckades stävja under drygt ett år. Men så i somras så grävde han sig plötsligt, med en oanad och oväntad intensitet, ner i nya, mer “spännande” droger. Han kanske hade använt ett tag, men det var i somras vi pånyttupptäckte hans missbruk. Samt att det inte längre var hasch det rörde sig om. I hans rum hittade vi subutex. Vad mer och hur ofta han använt har jag ännu ingen aning om.
Jag är helt novis på detta med missbruk av droger, alkohol känner jag till, men min egen personliga erfarenhet av droger är mycket begränsad och sträcker sig som längst till ca 3 haschrökningar i ungdomen, därefter har det rört sig om morfin och andra preparat jag fått av läkare på sjukhus inför och efter ett fåtal operationer. Men jag har förstått så pass att den kemiska lycka, eller välbefinnande, som finns i de första mötena med “kemiska substanser” inte är att leka med. Det är förälskelse uppgraderad till 10 000. Vad fan sätter man mot det? Hur lockar man tillbaka någon till den tråkiga tillvaro vi andra trivs rätt bra med och som vi kallar “vardag”?
Jag, min sambo och mitt barns far, har också fått en obehaglig insyn i socialtjänsten som hävdar sig vilja “hjälpa” (måttligt till inte alls imponerade av den insatsen) samt till hur lagstiftningen ser ut kring missbruk och missbrukare. Vi har alla många gånger ställt oss frågan “hur fel kan man tänka kring ett och samma problem? Hur otur kan så många människor ha som dom som skrivit lagar och förordningar?”.
Kontentan är att mitt barn står ensammen i en ny förförisk förälskelse med kemiska lycko- och tillfredskänslor, helt utan intresse för något annat. Jag står bredvid, hans syskon stretar och jobbar för och med honom, min sambo, vänner och barnets pappa (jag skriver barn för det är fortfarande det han är i mina ögon, så förälder jag är), men utan stöd och hjälp från personer som är AVLÖNADE av SKATTEPENGAR för att just stödja och hjälpa och en uruselt bristfällig lagstiftning så skriver jag ändå att min son är ensam. Han lämnas att ta beslut han inte är mogen, eller i skuggan av droger, kapabel att ta och när konsekvenserna ramlar över honom så är det “barnet” i honom som utan hjälp ska stå upp för dom. Inte underligt han skiter i allt och letar kemiska flyktvägar.
Det är en soppa utan dess like. Med insikter jag gärna klarat mig utan. Men nu är jag och min familj här, på denna skitplats, och som det ser ut så kommer vi bli kvar här ett tag. Så fortsättning lär följa antar jag… Nya insikter i hur illa landet Sverige ligger när det kommer till missbruk och hur vi som samhälle “behandlar” de som väljer att missbruka.
Jag älskar dig min fantastiska, ljuvliga unge.
//Mamma