Vikten av Brukarrörelsen!

Vi brukare har allt att vinna på en stark Brukarrörelse!

Att vi inom gruppen Brukare på olika vis stöttar varandra och organiserar oss är mycket betydelsefullt för att ändra den svenska utvecklingen från vård till politik.

Vi som patientgrupp kan då få än starkare ställning och inflytande och våra behov som brukare få det viktiga utrymme det givetvis redan borde ha ute på mottagningarna. Hur vill vi exempelvis att Underhållsbehandling med Metadon/Buprenorfin/Suboxone vidare behandling för Neuropsykiatriska diagnoser skall bedrivas? Vad tycker vi om följsamheten gällande Socialstyrelsens riktlinjer? Reglerna på mottagningarna?

Är vi exempelvis nöjda med strukturen kring behandlingen? Eller finns det återkommande händelser eller villkor vi vill förändra? Sker det en negativ särbehandling av oss med bruk eller problematisktbruk ibland andra organisationer, i sjukvården, kriminal ården? Bedrivs vården efter vetenskap och beprövad erfarenhet? Eller kryper moralen emellan?

Var tar vården vägen med åren? Är vi nöjda med möjligheten att växa som människor jämnsides med behandlingen med LARO? Hur är det, moraliseras det fortfarande? Hur ser kunskapen ut på mottagningarna gällande LARO vården i stort? Får du som brukare gehör för vad du tycker är viktigt i din vård? Vågar du ta upp medicinska frågor som kanske inte alltid är samstämmiga med mottagningens synsätt? Blir du lyssnad på, tas dina egna erfarenheter med i vårdplanering och i hela vård utbudet?

Brukarens röst är så otroligt viktig, grunden.

Vi kan påverka.

Vi brukare bör bli tillfrågade och vara med och påverka besluten när det handlar om oss och vårat. Får vi det på mottagningarna och de lokala teamen? Brukarens röst är den viktigaste rösten när det kommer till b.la. LARO, grunden, en måttstock, en kvalitetsindikator att Brukarföreningen bygger på brukarnas åsikter. Men var befinner sig teamen i denna fråga?

Vi behöver organisera oss

Vi behöver organisera oss som patientgrupp, ju fler desto starkare. 

Aktivism är ett sunt måste för att få bort avvarter som det tyvärr fortfarande finns för många av. Att vara med och planera vården som brukare, tycker vi det är bra med stora kliniker? Tar de hänsyn till när vi börjar nå nästa steg? Vad tar vid efter exempelvis daglig administrering ute på mottagningarna? När det är dags att slippa ur och skur -att inte gå dagligen?

Vad händer då, kan man som brukare vara med och påverka behandlingens struktur?

Mottagning för de som gått länge i LARO

Finns det som ett sk. "Funkis" för de ute på de Lokala mottagningarna som har haft Buprenorfin/Suboxone i många år? Skulle inte det kunna vara en tanke att det efter ett visst antal år fanns en mottagning som tog vid för de brukare som fungerat länge? Att kanske tom. få  börja slussas ut från Beroendevården till den vanliga Landstingsvården? Ett normaliserande.

Att som patient kunna få en underhållsbehandling sk LARO (Läkemedels Assisterad Rehabilitering Opiat) som går att påverka, förändra, som bedrivs efter de individer vi är -helt enkelt lägger mer vikt vid, ger oss brukare än större utrymme för personliga behov.

Vi är alla olika individer med egna specifika behov.

Konflikt -använda sig av Brukarrörelsen som stöd

När det gäller brukarens skillda åsiker mot LARO mottagningen, har själv allt för många vänner med erfarenhet av osämja eller bekanta som varit nära att fastna i komplicerade konflikter med sin mottagning. Det kan gälla allt ifrån struktur, hur ett urinprov hanterats, olika lyhördhet gällande medicinering, dos frågor, att ges möjlighet att växa, möjlighet att påverka strukturen, sk. repressalier, synsätt, återfall och hur det sedan hanteras av mottagningen. Körkort, personliga problem utanför mottagningen som försvårar vården i stort m.m.

Ofta enligt min erfarenhet verkar konflikterna ha varit långdragna och inte helt sällan dolda utåt sätt. Att vara ensam i en konflikt med sin mottagningen svårt. Vill verkligen uppmana er andra brukare att söka stöd av Brukarrörelsen, Brukarföreningen.

Konflikter leder i sig ofta till vanmakt, ilska, frustration.

Att inte kunna vara med och påverka sin egen vård ger i sig lätt en känsla av en övergripande maktlöshet. Här kan ett engagemang i Brukarföreningen göra skillnad.

Att som LARO-patient inte veta hur man skall ta sig helskinnad ur konflikten, ojämn maktfördelning, både i förhållande till skötare och läkare. 

Som brukare att inte ha insyn i sin egen vård, när det borde vara en självklar delaktighet, något som borde ses som gynnsamt, utöver hur tas det hänsyn till egna erfarenheter och hur är det medbestämmandet?

Ser flera av mina vänner gå till mottagningen med ilska i blicken, snart skall några av dessa upp i utskrivningsnämnden. Att bli stämplad som en bråkstake underlättar inte direkt den egna situationen. Svårare att behålla behandlingen när man slåss ensam för sin egen vård.

De som anses vara besvärliga patienter har ofta en svår problematik utöver opiatberoendet som egentligen går att få hjälp för, bara viljan från mottagningen finns.

En vän sa klokt, -Okej jag får hjälp med mitt opiatberoende då ni ger mig Buprenorfin, vad gör vi åt mina andra beroenden?

Ensam vrede verkar inte hjälpa. Saklighet slår tillbaka för år av samlade kränkningar. En motvikt behövs, att fler aktivt arbetar för just detta via Brukarföreningen en väg för oss alla brukare att få det bättre.

Minskning av skadeverkningarna

Love & solidarity

Tack!

Annika Samuelsson Cederberg

Bob – Drugstore Cowboy:

"Well, to begin with, nobody, and I mean nobody, can talk a junkie out of using. You can talk to 'em for years but sooner or later they're gonna get ahold of something. Maybe it's not dope. Maybe it's booze, maybe it's glue, maybe it's gasoline. Maybe it's a gunshot to the head. But something. Something to relieve the pressures of their everyday life, like having to tie their shoes. "