Funderar på varför jag fortsätter arbetet i SBF; det är ju inte så att det ger personliga fördelar på det materiella planet (lägstalön, fortfarande efter 7 år t ex. Men vi har valt att ha det så därför att då får vi möjlighet att avlöna fler medarbetare).
Inte heller är det så att de frågor vi arbetar med direkt har bäring på min privata situation; jag behöver inga rena sprutor, har inte problem med sidomissbruk eller återfall eller får mina barn omhändertagna av soc.
Vi är en organisation med ett uttalat ”hjärta” för dem som har det svårast, som faller mellan stolar, som räknas bort innan de ens fått försöka.
Så är det ju inte för mig. Jag behöver inte ombud vid mina besök hos sjukvård och myndigheter, eller någon som tar reda på vart jag ska vända mig.
Men om man på nära håll har sett hur människor som redan innan start är helt maktlösa behandlas, då är det svårt att vända bort blicken bara för att man själv har turen att inte höra dit. Och om man själv fått erfara hur mycket bättre allt blir, med adekvat stöd och hjälp, då är det svårt att acceptera att inte de som mest behöver dylikt får det. Att myndigheter, som t ex socialtjänst och beroendevård, i vissa fall verkar utnyttja att en del inte har kapacitet att tillvarata sin rätt – och att de själva kommer undan med så mycket mer än vad som ligger inom det anständigas gräns..
Och när man en gång har börjat engagera sig, så är det faktiskt beroendeframkallande.
Så det måste vara det helt enkelt! Glad midsommar allihopa!