Nästa fre ska vovvarna till veterinären. Pyttsan har – precis som sin matte – en lever som måste övervakas. Så via mina käraste kommer jag osökt in på ngt upprörande, dvs det beslutade och obefintliga sprutbytet i Stockholm.
För ca 10 mån sedan avslutade jag en skitjobbig och långdragen interferonbehandling för min svårbehandlade hepatit c. I 72 v genomgick jag något som brukar liknas vid cellgiftsbehandling. Tappade 17 kg. Somnade ståendes vid diskbänken lite då och då för jag var så monumentalt TRÖTT, hela tiden. Tappade hår så att hårbotten syntes mellan de testar jag trots allt hade kvar Mådde illa, mådde illa, mådde illa. Dunkande huvudvärk. Krypninqar i benen. Det var ett jobbigt 1,5 år.
Det värsta av allt var att jag gjorde det förgäves. Behandlingen misslyckades. Ska göra en ny i maj. Nu har de plussat på ytterligare ett läkemedel för oss med virus av genotyp 1 (den svåraste varianten) vilket gör att nästa interferonomgång kommer att bli värre. Men i gengäld bara sträcka sig över ett halvår. Mina chanser att lyckas har ökat till ca 60% mot 38% vid det förra behandlingstillfället.
OM jag inte lyckas kan jag se fram emot 40% risk att drabbas av skrumplever och/eller levercancer. Den siffran stiger givetvis över tid. Detta är en sjukdom infektionsläkarna bedömer vara allvarligare än HIV och som jag har fått via begagnade sprutor. Runt 85-90% av alla som är/har varit inj narkomaner bär på antikroppar mot den. Det handlar alltså om många tiotusentals individer som även efter att ha tagit sig ur ett beroende dras med denna kroniska och dödliga sjukdom.
Så att man får livet tillbaka då man blir ren, tja det kan verkligen diskuteras. Ett sprutbyte hade gjort all skillnad i världen. SKÄMS att ni aldrig lyckas dra igång det!
Christina Paulsrud, Stockholms Brukarförening