” Knarkare är också människor fast inte lika länge “…så brukade jag säga för länge sen. Idag känns det inte sant överhuvudtaget. Jag är en levande död med skarp hjärna och en trasig kropp.
Får prestationsångest över vad jag ska skriva och vill aldrig nånsin vara nåt annat än positiv. Jag tror inte på gnäll, det gör ingen människa gladare. Man kan säga att Kai Pollaks bok “Att välja glädje” har räddat mig från mig själv…jag var en jävel på att se bara det dåliga. Det var delvis en miljöskada och delvis pga att jag inte tyckte om mig för fem öre. Problemet är att just nu känns det som ett hån att jag faktiskt medvetet hjärntvättat mig till att bli optimist.
Jag älskar mig själv ganska mycket nu, jag vet vad jag behöver och jag vet vad jag vill ha men inte hur jag ska få det. Det är fantastiskt att ha kommit så här långt men det var nog lättare att irra planlöst på nåt sätt. Jag känner mig stressad och är inte precis 21 år längre. Det är saker som måste hinnas med…både kärlek och sång…för jag har nästan inte hunnit med att vara lycklig än i livet. Men jag har fullt upp med att överleva, som fd missbrukare utan substitutionsbehandling.
Det var faktiskt jag som uppfann Emo…det är iallafall vad jag inbillat mig och året var 1983 el 1984. Nu menar jag i mående, klädsmak och självskadebeteende. Musiken kom först senare. Tror att jag var 10 år första gången jag skar mig själv för att det skulle göra mindre ont inuti. Har funderat på vad som skulle hänt om jag inte hittat det sättet för att lindra smärtan och självhatet…jag hade kanske gjort någon annan illa istället.