I januari 2013 blev jag kontaktad av en kvinna som heter Helena. Hon frågade mig om jag kände till ett program som hette Nybyggarna.
Jag hade hört lite om det och frågade varför hon undrade det och vad hon ville mig. Hon jobbade med castingen inför säsong 2 och ville träffa mig. Trodde hon skämtade men gick med på ett möte. Vi träffades på goodlife i Örebro.
Helt plötsligt va bollen i rullning och jag fattade inte ett dugg.
I februari samma år började min resa till Basta. Jag gick in på beroendecentrum i Örebro som jag gjort många gånger tidigare. Skillnaden denna gång va att jag hade en grym planering och va motiverad att sluta.
Läkarna, sjuksköterskorna, skötarna och undersköterskorna visste vem jag va och vad jag gick för. Tidigare hade jag varit en av dom som plockar in droger på avdelningen eftersom jag aldrig varit där frivilligt. En stämpel som suttit i många år.
Efter lång väntan på akutpsyk. Hade jag ihop med den läkaren gjort ett nedtrappningsprogram med temgesic. Allt såg bra ut och jag kände mig nöjd med planeringen. När jag senare kom in på Bcv kom verkligheten ikapp mig.
Medicinen blev lagd på is till dess att jag kunde uppvisa riktiga abstinenssymptom. Det innebar att jag inte skulle kunna sova, ha en skötare eller undersköterska med mig när jag spydde och utanför toan när jag bajsade för att kunna intyga att jag hade diare och inte fakeade spyor.
Att underkasta mig detta och förnedra mig så fruktansvärt fanns inte hur motiverad jag än va och hur bra vårdplanering jag hade.
Jag skrev ut mig och drog iväg ut på gatan igen.
Soc gick i taket dom hade äntligen en chans att få bort mig från Hallsberg för gott, och samtidigt få bra pr i tv. Efter många om och men fick jag en ny chans att komma in på avgiftningen.
Jag gick samma väg igen genom akutpsyk och deras läkare. Vi gjorde upp ett nytt nedtrappningsprogram (samma som tidigare). Jag bad även att inte behöva ha den läkaren jag haft veckorna tidigare när jag drog. Det va inga problem.
Med nytt hopp gick jag in på avdelningen för andra gången. Verkligheten kom ikapp även denna gång, medicinen på is och hade samma läkare.
Jag drog igen och soc gick i taket. Dom började skissa på en anmälan av bcv.
Tillslut fick jag en tredje chans. Med hotet från soc att anmäla bcv fick jag äntligen en annan läkare. Vi samarbetade och hade en kommunikation genom hela avgiftningen.
Att ha en kommunikation, samarbete, lyssna på varandra och framförallt respekt påstår jag är en förutsättning för att kunna komma vidare in i behandling. Oavsett vilken behandling det gäller.
Att sätta sig över mig som brukare och tro sig veta vad jag behöver utan att kommunicera med mig funkar inte. Jag är narkoman inte hjärndöd. Jag tänker, känner, vill precis som alla andra.