För inte så länge sen fick jag frågan: Vad ville jag ha hjälp med? Faktiskt var jag tvungen att ta mig en funderare på det. Från början var det nog att ungen skulle in på behandling punkt slut. Han ville inte själv så därför var LVM enda utvägen, tyckte jag då. Men något fick mig att andra inställningen till det. Vad skulle ett LVM hjälpa honom? För vems skull ville jag ha in honom? Mestadels var nog för min egen skull, jag såg det som att jag skulle få pusta ut. Sakta men säkert insåg jag att så skulle fallet inte alls bli om han blev LVM:ad. Han ville inte sluta just då och han hade förmodligen fortsatt det livet när han kom ut. Från att ha velat få honom LVM:ad började jag motarbeta LVM.
Jag blev om möjligt en ännu jobbigare mamma i myndigheters ögon, jag gjorde inte alls som dom sa. Jag vägrade stänga dörren och jag vägrade gå till anhöriggrupper där inställningen var, stäng dörren det är det enda som kan hjälpa. Ingen kunde få mig att välja bort min älskade unge. Han skulle klara det här, nåt annat fanns inte. Jag blev erbjuden att gå till en kurator, det sista jag behövde var någon som talade om för mig hur jag mådde. Jag var väl medveten om hur jag mådde och varför jag mådde så. Så vad ville jag ha hjälp med då?
Jo, jag ville att någon skulle lyssna på mig, jag ville att någon skulle förstå vad jag sa. Jag ville att någon skulle fråga mig varför jag gjorde vissa saker istället för att döma mig. Jag ville att någon skulle stå vid min sida och stötta mig. Denna någon fanns inte. Det var jag och min son mot världen, det var så det kändes. När jag trodde att jag hade någon som förstod vad jag sa fick jag genast råd om konsekvenser och straff. Inte heller det behövde jag. Varför skulle jag straffa honom? Vad skulle bli bättre av det? Absolut ingenting. Jag valde bort folk med den inställningen.
Jag valde bort nära på hela det umgänge jag tidigare hade, jag orkade inte förklara för folk som ändå inte förstod eller som kom med pekpinnar om hur fel jag gjorde. Jag valde att fortsätta kampen på det sätt jag ansåg vara bäst för oss. Jag hade ständigt dåligt samvete, den yngre sonen kom i kläm. Jag räckte inte till. Jag ville så gärna räcka till dom båda, jag kunde bara göra det bästa av situationen. Jag sov inte på nätterna, jag vågade inte. Jag var livrädd för det förbjudna samtalet med dolt nummer. Nätterna var värst. Jag vet inte hur många gånger jag begravde min son i huvudet förra hösten. Jag visste precis hur begravningen skulle se ut och vilka låtar som skulle spelas. Allt var planerat.
I november förra året kom han till insikt med att han ville sluta med droger. Det har varit en lång väg, det har varit återfall. Sista återfallet slutade med att han hamnade på PIVA, han var i så dåligt skick att det gör ont att ens skriva om det. Men något hände, han blev fullkomligt livrädd för psykos. Den psykos han var i då skrämde honom. Sedan dess har han hållt sig ifrån droger. Idag är det 5 månader sedan han tog någon drog. Han har fått jobb, vilket han trivs utmärkt med. Och dom trivs med honom. Det har varit några svackor, den sista var värst. Då fick han dagarna innan återigen ett dödsbesked, en av de killar han umgicks med flitigt hade gått bort. Jag anade när han berättade att en svacka var på gång. Denna gång hade han inga droger att bedöva sina känslor med. Det blev tufft för honom.
Han har inte ens fyllt 20 år, men den erfarenhet han har gör honom äldre. Idag har han inte kontakt med någon av de han umgicks med då. Han har gått tillbaka till de vänner som väntat på honom under de här åren. Min son trivs med livet, och jag vet att jag gjorde rätt som inte gav mig. Jag skulle göra på exakt samma sätt igen, men med mer kunskap och erfarenheter, om det skulle behövas. Aldrig någonsin skulle jag ge upp.