En tidig kväll åkte jag från min mor på cykel för att träffa en kompis. Tog vägen genom centrala Borlänge, för att den är närmast. Morsan bor strax intill centrum, så några sekunder senare var jag i princip mitt inne i stan.
Åker förbi en patrullerande enhet från polisen som ska åt samma håll som mej. Hinner 5m från den när blå ljusen börjar blinka och dom är snart i sidan på mej och vill att jag ska stanna. Ur kliver ett befäl jag känner sedan tidigare och hälsar glatt , tjenare Karlsen det var inte igår. Nä det var det säkert inte tänker jag, och kan inte placera honom alls.
I den här patrull bilen satt det även två till uniformerade konstaplar som klev ur och såg mer eller mindre skräckslagna ut när jag tittade på dom. Befälet varnade tydligt dom för vem jag är, dock på ett sätt med glimten i ögat. Han sa sedan följande till dom, akta er väldigt noga för hur ni hanterar den här herren, för han sänker er båda om det inte passar. Då minns jag, okej jag var väldigt ”idrotts intresserad” när jag var yngre och hade tydligen slagits flera gånger med denne polisman och dess kollegor.
Det är en viss skillnad att ha varit väldigt eftertraktad på landsorten mot att ha varit det i en större stad. Någon form av oödmjuk respekt finns. Okej, nu så blev jag alltså föremål i en tränings situation, p g a vem jag är, inte för något jag gjort nu och var misstänkt för.
Här skulle det tränas visitation av en person framförande av mountain bike genom stads miljö. Det här sker framför ett tiotal åskådare på gatan. Samt så står en kompis på sin balkong och följer det hela och det i samråd med ännu en bekant, som sitter i fönstret på en krog bredvid, dom har mobiltelefon kontakt och följer tydligen det här med intresse. Själv har jag i det läget inte en aning om det här. Men får höra det senare. Jag tycker hela situationen är prikär, men gör som dom säger.
Så, där på gatan, några hundra meter från där min mor bor, bevittnat av flera jag känner, får jag tömma ur allt innehåll i mina fickor. Samtidigt som det hela tiden framför åskådar massan pratas om min farlighet förr i tiden och vilken prägel jag satt på den stadens kriminalitet. Min känsla kring det här är obehaglig, det är här i stan min son går i skolan. Morsans grannar kan lätt gå förbi osv osv.
Praktikanterna som dessutom utför den här visitationen är så nervösa och uppskrämda av min tidigare kombatant som är deras befäl, så även om jag hade fickorna fulla av va det nu var dom sökte, så skulle dom varken hitta det, ej helller våga göra någon grej av det hela, om det nu var så.
Så som jag här försöker beskriva det händer mej ibland. Det sjuka i det hela är att jag verkar ha accepterat att det är så ibland. Min tanke kring det här är att polisens prioriteringar är väldigt ologiska. Resurser läggs på fel saker, och att vi är en väldigt utsatt grupp i samhället. Skulle kunna dra några paraleller men struntar i det, jag för min och mina fränders talan och så får det förbli.
Tack för denna gång.