Underhållsbehandling av ett äkta par. LARO för två.

Sövande hade livet trasslat in sig ända in till roten, än djupare, som hårda knutar längs ett rep. Statiska oförändliga satt de där och bildade ett kaos i det minimalistiska. Skapat en växande brist, allt som gick att avstå fick vänta.

 Färre andetag, mer sömn. Drivkraften hade hamnat fel på olika vis i livet.

Heroin.

Trots att rädslan funnits under åren avtog tillslut smärtan, nästan skapade eufori i behovslöshet. I att inte längre behöva.

Att blåsa iväg livslätt en vårdag i vinden. Omslutna i vår kärlek. Vill ge dig allt jag kan ge, få finnas med dig älskling.

Det är allt, det är lycka. Syrerikt. Du och jag.

Observation från ett äkta par av LARO-kliniker i Stockholm.

Att komma förbi ruta ett som innebär att vara ofrivlligt utskriven från underhållsbehandlingen och likt så många andra brukare fara rätt illa av just det ofrivilliga i det hela. 

Att hamna utanför LARO

Även om underhållsbehandlingen inte går spikrakt borde ingen kunnas skrivas ut om det inte annars är förenat med total livsfara, om så nu är fallet önskas en flexibilitet och möjlighet att snabbt kunna komma in i programmet igen. Det borde vid utskrivningen planeras och finnas en back up för detta. ETT PROGRAM FÖR DE UTSKRIVNA I AVVAKTAN PÅ ATT KOMMA IN.

Att från en dag till en annan stå utan sin behandling med Metadon/Buprenorfin/Suboxon borde inte kunna få ske mot brukarens egen vilja. Det är nästan sadism.

Att hamna utanför LARO gör skada. Under den spärrtid då du ej får söka underhållsbehandling (tre månader) blir situationen oftast än värre. Från att du som brukare blir av med din plats vidare -söka om LARO behandlingen, (så att hela proceduren verkligen börjar "om igen") tills du har sökt om din plats och fått en ny plats på Underhållsbehandlingen, då har oftast tiden hunnit ticka iväg flera månader utöver de tre första.

Att söka om innebär att behoven och motivationen åter utreds, du behöver ligga på själv och visa intresse för en ny plats i LARO. Få en tid på en mottagning för bedömning, för att söka om behandlingen.

Mer väntan, ibland krävs tom. en ny Socialutredning som tar än mer tid i anspråk. Under väntan på att den Socialautredningen skall bli klar fortsätter indirekt brukarens hälsa att utsättas för fara.

Hjälp som par

Försöka få hjälp in i underhållsbehandlingen som par verkar inte bara betydligt knepigare idag, skulle nog nästan tro att det är en omöjlighet. De tar inte hänsyn till att man kan vara ett par som båda använder narkotika längre inom Beroendevården och behandlingen blir lätt (som par) rent kontraproduktiv med den ena partnern hjälpt via sk. LARO medan den andra fortfarande står utan LARO -behandling. Att samordna existerar inte.

Konceptet med individuellt tänk blir till ren dumdriftighet för många brukare i en parrelation.

Det blir också lätt till en av paret fungerar halvdant med LARO behandling med läkemedlet Metadon/Buprenorfin/Suboxon, den andra står utanför vården med allt vad det innebär, kontraproduktivt. Lätt till ett ofungerande pendlande i väntan på LARO mellan att köpa exempelvis Metadon svart kontra Heroin.

……………………………………………….. 

Att sedan lyckas ta sig vidare från modellen "varjedag" och komma in i programmet för den som står utanför, tröstlöst.

När vi åkte ur programmet hade vi en tolv år lång lyckad behandling i bagaget med start år 2001.

Vi hade turen med en lyckad läkarkontakt, Dr Heilig ute på Huddingesjukhus. Då vi är ett par blandades Mariaklinikens då ansvarige Dr Kakko in i reserv och platser i ett parrum på Mariakliniken fixades redan innan en vecka hade gått. Allt skedde efter ett långt och jobbigt köande, sedan hamnade allt på plats under ett par dagar, sågs som så akut som det faktiskt var. Redan veckan efter var vi inlagda för att få underhållsbehandling sk. LARO på Mariakliniken  med Subutex (Capio Maria). Båda mottagningarna agerade fort och tog till vara den aktuella statusen i livet, egna erfarenheter av Heroinberoendet, livet, vilka behov just vi hade.

Ska det idag vara så svårt att ge hjälp till två motiverade som verkligen vill ha en förändring. Det fanns faktiskt ingenting att klaga på, allt planerades riktigt bra. Behandlingsalternativ ringdes runt snabbt och råddades ihop, tack och lov som ett par. En självklarhet för att lyckas.

Att inte behandlas som par

Men år 2014 är en av oss inne i programmet med underhållsbehandling med Metadon och den andre utanför och jobbar för att komma in på LARO. Saknar idag hela den proffsighet och insikt hos läkarna och det team tänk och snabba agerande som tidigare fanns.

Och nu skapas likt för så många andra även onödiga skador av väntetiden, precis som av att våran erfarenhet inte räknas in i helhetsbedömningen denna gång tillskillnad mot förra. Det blir verkligen till en förminskad styrka, en förlust vi inte har råd med.

Idag behövs tid att återvinna ett flyktigt hopp, samt normala inslag i livet. Nu är Metadon en del av kryckan, annars är målen enkla men absolut inte självklara att uppnå, ytterst ett vanligt liv önskemålet.

Två år utan underhållsbehandling som släpar efter på olika sätt, gör att livet skrämmer. Undran över hur vi ska ta oss fram.

Idag skulle de kunna bygga en del av helhetsbilden på den erfarenhet eller historia som tidigare vägdes in och då var en självklar informationskälla. Något att bygga dagens vård på. Efter dess verkar egna erfarenheter inte vara av vidare intresse (på de möten jag haft på de stora LARO mottagningarna år 2013, 2014).

Det har nästan blivit som en trend att mottagningarna trots att många brukare har sida efter sida med journalhandlingar och egen erfarenheter av mycket vård. Ändå vill LARO -mottagningarna inte helt sällan på bekostnad av brukarens egna uppfattning, kunskap, -bilda sin "helt egna" bild av situationen.

Vilket tar tid och på så vis skapas mer riskfull väntan.

Det verkar ibland som det sker på brukarens bekostnad.

Kanske ställer jag frågorna på fel sätt?

Ser brister i att på olika sätt uppmärksamma brukarens specifika och självklara behov.

Att VILJA räcker inte idag? Kanske ör det dags att åter skapa parrum och behandling anpassade för par?

♥

Minskning av skadeverkningarna

Solidaritet

Tack!

Love/

Annika Samuelsson Cederberg