Tröttheten har slagit till, eller slagit ner mig helt är rättare sagt. Om några dagar är det 4 veckor sedan sonen togs in på psyk. Han mår riktigt bra just nu, han ser fräsch och pigg ut. En glad kille med en skvätt självförtroende har börjat komma fram. Han är långt ute i skogen, mitt i ingenstans där trivs han och har det bra. Varje dag har han vissa aktiviteter som han ska göra och någon finns alltid nära honom, han är aldrig själv.
Vi har inte kontakt varje dag, vi har heller inte träffats på snart 2 veckor. Härom dagen slog det mig att jag inte pratat med honom på några dagar. En märklig känsla, tidigare har antingen han eller jag ringt, vi hade kontakt varje dag. Nu när jag kom på att vi inte pratat kände jag ett lugn, jag vet att han hör av sig om det är något. Jag känner ingen oro.
De planer vi gjorde för honom under den veckan han låg inne flyter på och fungerar. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det sett ut nu om han fått den hjälp han själv ville ha för ganska precis 2 år sedan. Kanske hade det sett likadant ut, kanske hade han inte aktivt försökt avsluta sitt liv och kanske hade inte hans överdoser under de 2 åren funnits med. Jag vet inte. Jag försöker låta bli att tänka på det, men ibland kommer tankarna ändå. Om man valt att lyssna på honom och på mig kanske han sluppit onödigt dåligt mående. Och sluppit sina tankar om att han inte vill leva. Men så är det inte, de tankarna har han kämpat med i flera år.
Men idag mår han iallafall helt ok och har inte de tankarna. Han vill leva och han har mål. Jag vet att det är en lång resa, men små myrsteg blir även dom ett stort kliv i slutänden, och varje myrsteg åt rätt håll känns just nu helt fantastiskt skönt. Så låt mig bara njuta av myrstegen han tar och det lugn kring honom som faktiskt är just nu.
Det har varit riktigt turbulenta månader sedan slutet på januari. Mycket har hänt och livet har fullständigt vänts upp och ner. Hittills har det här året bjudit på många smällar, jag har hunnit upp på knä sedan har mattan ryckts bort igen. Nu hoppas jag mattan är borta för en lång tid framåt. Det finns ett orosmoln kvar, ett moln som egentligen tar upp alla mina tankar. Ett moln som jag själv inte kan få bort, allt jag kan göra är att vänta. Vänta på ett svar. Ett svar jag väntat på sedan april, nu hoppas jag att det kommer snart. När jag har svaret vet jag hur jag ska gå vidare, tills dess står jag och stampar på samma ställe.
Allt har kommit ikapp nu och jag är så galet trött, jag är fullkomligt slut. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, jag är lika trött ändå. Trött när jag lägger mig, lika trött när jag vaknar. Jag kan inte minnas att jag varit så här trött tidigare. Sova dygnet runt känns frestande, en lång semester från allt känns ännu mer frestande. Att bara få vara för ett tag, utan måsten och hitta tillbaka till orken skulle vara skönt och är vad jag behöver känner jag. Men hur gör man det? Jag har så mycket jag måste, vill och behöver göra så jag har inte tid att bara vara. Jag sparar drälla runt tiden och bara vara till en annan gång.