Idag är det lördag, och jag börjar känna att jag lugnat mig efter denna händelserika och bedrövliga vecka. Jag tillåter mig själv att ha sådana dagar/veckor också nu för tiden utan att straffa mig själv. Försöker se fram emot tisdag istället, då jag har ännu ett möte på kliniken. Får jag inte börja med buprenorfin då blir jag tokig, men jag har förhoppningar om att få börja då. Det lät så på min handläggare åtminstone. Behövde bara lämna ett urinprov till innan, så jag tänkte göra det dagen innan. Förstår inte varför jag inte bara kan få börja direkt utan att det ska behöva dröja en hel månad, men men. Alla dessa regler och policys. Man måste ju bevisa att man förtjänar en plats som klient liksom, hehe.
Är ute och går över en mil varje dag med Linus (som för övrigt fick en jättelång hals på bilden, pga att den är menad att visas på en jättestor skärm), och vi har gjort det i över 2 veckor nu. Det har faktiskt börjat ge lite resultat! Sover bättre, mår bättre och har börjat få lite bättre kondition till och med. Känns jätteskönt.
Läste igår om hur polisen körde rakt på 3 personer (som smällde i motorhuven och flög rakt upp i luften), och skyllde på att bilen inte gick att stanna. Tanken slog mig ännu en gång, om polisen finns här för att "beskydda" oss, varför blir man då rädd och nervös varje gång man ser dem? För mig känns polisen mest som en organiserad gängverksamhet, som gör inbrott, frihetsberövar och misshandlar människor helt lagligt. Men men, de fyller givetvis bra funktioner också, "gör bara sitt jobb" osv, men ni hajar.
Snart är sommaren här, och det känns helt fantastiskt. Den här sommaren ska jag bara fokusera på att fortsätta tillfriskna, träffa människor som ger mig positiv energi och mitt enda mål är egentligen att bli stabil på min medicinering, sedan kommer resten av sig själv. Självklart ska jag sitta i gräset med Linus och måla en massa också! Det är vi grymma på.
Ni kommer se och höra mycket av mig framöver. Det är helt fantastiskt hur mycket feedback jag fått från er, och ni anar inte vilken påverkan det har och har haft på mig. Vid ett tillfälle började jag till och med störtböla framför Linus efter allt stöd jag fått efter ett blogginlägg. Hela poängen med mitt liv, och något jag hela tiden strävar efter, är ju att nå ut till andra människor med det jag skriver, så när jag får bekräftat att det gör det så tänds livsgnistan i mig. Nej, ännu mer än så.. Hela tändsticksasken med livsgnistor exploderar! Jag har verkligen hittat exakt det jag brinner för, och det kom till mig vid precis rätt fas i livet. Känns hur häftigt som helst!
Delar med mig av en bild från förra veckan som är en del av projektet jag är med i. Tycker den blev rätt schyst med kontrasterna och så. Gillar att det ligger någon slags mörk och miserabel underton i bilden.
Här kan ni kolla bilden i bättre upplösning:
http://www.ladda-upp.se/files/2015/b146584.jpg
Bilden är tagen av Patrik Renmark! Copyright-skyddad.