Jaha, då var d söndag.. pissdag! fan så dryga å trista!
men det är ändå 5e dagen på Elvanse och andra dagen på 210 mg.
hmm, e seg i huvudet, fått en släng av rekyleffekt men som e på väg å lägga sig lite, eller dom värsta delarna iaf.. den sägs ju ha effekt hela dagen, men jag börjar bli orolig/fundersam om ens denna dosen e tillräcklig.. skulle vilja dela den på 140 mg på två tillfällen på dagen. men ska inte börja mist hoppet ännu, 3 tre imorn å dag 3-4 kan man börja tänka på ev höjning.
men kan inte låta bli känna mig skyldig pga den konstanta ökningen utan tillräcklig effekt.. har iofs ny dr nu som man inte behöver timmavis långa förklaringar å utlägg som den förra idioten till dr för få justerad dos men ändå utan nån framgång.. känner ju en framgång med denna medicinen, absolut..
satt nästan upp och somnade igår i sofan å d har inte skett innan, sover hela natten tror jag å vaknar relativt pigg! men det är för att tankarna inte rusar på alla håll samtidigt. inga direkta biverkningar förutom lite torr i truten men d hör väl till 😉
men rekyleffeken kommer på denna me i form av ånger, besvärad andning, näratill tårar (inte på metylfenidat då man bröt ihop så gott som varje dag..)
en liten historia från min uppväxt kanske? det är en bit av ett vilande projekt om en biografi om mitt liv. (hoppas man finner ro och skriva klart bara, 20 datorsidor skrivet, mer än jag nånsin skrivit innan :D) haha
ska man bli så personlig 😉 hehe, jo men d kan jag ge er på ett löfte!
och det är att läser detta och som dricker alkohol, drick ansvarsfullt, håll det på en måttlig nivå SÄRSKILT MED BARNS NÄRVARO! det kan sätta djupare spår än ni tror.. och tänk på era anhöriga!
Nå:
"Jag var 4år (ålder osäker men där nånstans) och det är natt jag vaknar av växtvärk å massa ljud från undervåningen. Mamma och pappa är inte som dom brukar, det är en konstig känsla i luften, lät inte som mamma och pappa brukar? Jag blir rädd och börjar gråta, det var som om mamma mådde dåligt, hon var ledsen, skrek och grät.
Sen tar det minnet slut tack och lov. Men det är mitt första minne jag minns från min uppväxt, det absolut första! Önskar det var annat, eller kanske inte för man har blivit så medveten om saker och ting som ”aldrig händer mig”.
Dagarna gick och det minnet läggs i skallen någonstans.
4-6 år gammal (ålder osäker men där nånstans) och samma scen utspelas som i d första minnet jag berättade om, men nu hade jag börjat våga mig ner.
men jag väntade en stund efter att allt skrik lugnat sig för då visste jag att pappa antagligen hade somnat i sin bruna fåtölj framför tv’n som vanligt när dom var lediga.
I början visste jag inte vart mamma tagit vägen så gick och letade men hon var ingen stans! Kollade hela huset, källaren och gick genom matkällaren, pannrummet, tvättstugan å dom andra två rummen, som uppslukad! Efter en stund på nåt sätt fann jag henne, utelåst utanför ingången till källaren, mitt i natten, full, ledsen och frusen.
Antingen bad hon mig eller erbjöd jag hämta täcke till henne, hon fick inte komma in för El Presidente så jag vågade inte släppa in och hon vill nog inte in heller. Stå ensam i den åldern och se mamma, ens trygghet stå så får en att tvivla på vad trygghet är. Det är ett minne som förföljer mig än idag, det är ett minne ingen unge ska behöva dras med. Som barn ska man inte behöva smyga ut täcke till mamma för pappa slagit henne och låst ut henne…"
Tänk på vilka ni har runt er och hur ni beter er mot dom ni håller av! det blev detta stycket idag i brist på energi, utan ville bara försöka skriva nåt här så man inte ger upp å detta blir ett misslyckande innan man knappt har börjat 😛