Under Almedalsveckans seminarium kring missbruk var man överens om att både socialtjänstemän och läkare behöver utbildning. Exempel gavs då soc och beroendemottagning inte samarbetar, soc ställer som krav för att betala ut socialbidrag att personen ska vara tillgänglig på arbetsmarknaden. Behandlingsenheten att personen ska vara närvarande i behandlingen. Vem kan vara på två ställen samtidigt?
I lördags tog en medlem kontakt med mig då en närstående X placerats på ett behandlingshem. Ett hem som inte stod för maten i rehabiliterande syfte, man ska träna för att kunna sköta sig själv. Vår medlem oroade sig för att X skulle avvika (helt befogat i den situationen då han veckan innan bollats mellan olika assistenter) . Jag ringde då upp behandlingshemmet och fick en tydligare bild av hur de jobbade. Vad jag förstår var det inte första gången det hände att någon kom dit utan pengar på fickan. Jag råddes ringa socialjouren vilket jag gjorde, som hänvisade att X själv skulle kontakta dem. Enligt vår medlem har X själv ringt tre gånger utan att få hjälp. När kontaktpersonen på behandlingshemmet ringer jouren får han matkuponger som räcker till måndag. På måndag är beskedet från soc att han inte kan få några matpengar eller SL-kort eftersom de inte ännu ”fattat beslut”. I skrivande stund vet jag inte om X är kvar.
Jag tar mig för pannan. Den här väckte många minnen hos mig då jag upplevde att soc aldrig såg till de primära behoven. Jag hade som tur en inkomst och kunde hjälpa min son i liknande situationer.
Men angående det här med utbildning. Behövs så mycket utbildning, räcker det inte med sunda förnuftet…