Tänk att några få ord kan få en att må så himla bra och göra en så glad. Min son kom igår och sa: Vet du, du är världens bästa mamma. Jag vet att jag inte är det, men är jag det för honom så är jag nöjd, det räcker långt för mig. Att han säger så är ett bevis för mig att jag nånstans, någon gång i kampen har gjort rätt. Jag har säkert gjort massor av fel, men jag har har inte haft någon att fråga hur jag ska göra, tänka, bete mig. Men jag har tagit lärdom av det här. Det har varit en tuff och hård lärdom och jag ska utnyttja den till max för att kunna göra nåt för andra. Ingen ska behöva känna den skam och ensamhet vi har känt varken missbrukare eller anhörig.
Jag har fått en ny vän, vi har haft kontakt i ca 1 månad. Hon har gjort samma resa med sin son som jag har gjort med min. Hennes son är något äldre än min, åldern har ingen betydelse för känslorna är dom samma. Även hon pratar om ensamheten och skammen. Jag är så glad att vi har fått kontakt, för äntligen kan jag prata och berätta om hur jag känt och mått hela tiden. Jag blir inte idiotförklarad när jag nämner om tankar jag haft, som jag inte ens vill forma till ord. Hon har haft detsamma. Ett tag trodde jag allvarligt om jag mist förståndet helt, dom tankar som snurrade var skrämmande. Just nu kan jag inte ens förstå att jag tänkt så. Men jag gjorde det och det kan jag inte rå för. Den mamman som jag har kontakt med bor på samma ort som mig. Vi har vetat om varandra men liksom inte tagit kontakt. Vi har vetat om varandras söner. Nu har vi kontakt och på den korta tid vi känt varandra har ett stort förtroende växt upp mellan oss. Vi litar på varandra och stöttar varandra. Och vi kan ha kul tillsammans. En skön känsla.
Jag har även kontakt med andra mammor, vissa bor långt härifrån. Men vi har ändå skapat en bra kontakt, vi har så mycket att prata om. Vissa har jag aldrig träffat, men det gör mig inget. Jag är glad över dom nya nätverken och kontakterna. Jag är glad när jag kan hjälpa andra. Alla vi har liknande erfarenheter om den uteblivna hjälpen. Alla vi känner till käpparna i hjulet. Det skiljer en hel del i åldrarna på allas våra barn, ändå är alla vi rörande överrens om att ingen hjälp kommer.
Jag har många planer. Jag vill förändra.Jag ska göra det, det bara ska lyckas. Jag har svurit många gånger över min sons envishet och jag har förbannat den han fått den ifrån. Idag vet jag att jag är envisare än honom. Jag kommer inte att ge mig förän jag lyckats med något. Alla ska ha samma rättigheter, alla är lika mycket värda.
Klädinsamlingen rullar på, det är kul när det droppar in lite kläder då och då. Känns bra att veta att jag är med och klär några som inte har kläder. Men jag ska göra mer, jag är inte klar på långa vägar. Kläderna är en början som kommer att fortsätta. En dag ska jag lyckas.
Styrkekramar till alla