Sitter o funderar, jag har jobbat med människor som var handikappade fysiskt, psykiskt, utåtagerande, alla diagnoser tror jag . Miss/bruk av alla de slag, människoöden som får en att gråta ???? just nu jobbar jag på ett så kallat lågtröskel boende.
Det innebär att dom får vara hur berusade av vilket preparat dom vill & ändå har dom plats hos oss. Dom får dock INTE inta substanser inne på boendet. ????????????
Vi har 62 rum & vi är oftast fullbelagd, uteliggare,ny muckade, män & killar som straffat ut sej från andra boenden. Nysvenskar från hela världen alla dessa levnadsöden, jag skulle vilja skriva lr berätta om dom här männen.
Mina gubbar **till antalet, ***av mina är ganska fasta kunder hos oss/dom bor långa perioder hos oss, trots att jag bara varit där i 6mån/fast. så har jag fått en bra relation med männen.
En av männen något äldre än mej vi har kommit varann nära på nåt konstigt sätt. Han & jag har suttit många stunder, det man hinner. Han har berättat om sin uppväxt, tuff minst sagt. Han har dragit på sej en del fysiska skador genom åren, hur hans insida ser ut vill vi nog inte veta.
Denna man är så full av hopp fortfarande att man förundras, han har ett stort ? för dom han släpper in (jag är priviligierad som har fått komma in) När jag hör honom (man kan inte alltid höra vad han säger, ibland är lösgommen sönderslagen då förstår man inget) undrar jag vem som saknar honom, har han ett barn kanske lr en fru kanske båda.
Vi lär fortsätta ha våra samtal på kvällarna vem vet, han kanske berättar nån dag. Om han hinner innan kroppen tagit slut.