Nu har vi smält årets seminarium i regi av Svenska brukarföreningen som gick av stapeln igår och som vi nu vill reflektera och sammanfatta en smula. Först ett stort tack till alla engagerade deltagare och till alla våra talare!
Det blev en högst varierad dag med många olika talare med olika bakgrunder och erfarenheter som alla hade något intressant och tankeväckande att säga. Ambitionen var att få alla talare att passa in under ett gemensamt tema som handlade om brukare och brukares roll i det civila samhället och i alla de samhälleliga instanser som berör brukare. Detta tycker vi lyckades över all förväntan.
John Peter Kools – holländsk pionjär inom harm reduction-rörelsen och grundare av holländska mainline – talade om gräsrotsaktivism och hur viktigt det är att bygga broar mellan brukare och andra (profession, forskare, socialarbetare, och andra intresserade), att det är meningsfullt, effektivt och inte minst etiskt och i värn av mänskliga rättigheter. Kools avslutade sitt tal med att mena att politik i stort handlar eller bör handla om att öka lyckan för sig själva och andra i samhället.
Johan Franck – professor och sektionschef, institutionen för klinisk neurovetenskap KI – lade fram intressanta studier om läkemedel som Naproxen som kan visa sig hjälpa mot amfetaminberoende, något som länge varit problematiskt att försöka lindra med hjälp av läkemedel. Han talade också om vad det är i hjärnan som reagerar på amfetamin och varför vi blir beroende.
Dolf Tops – universitetslektor i socialt arbete vid Malmö högskola – talade om hur synen på brukare i civil- och organisationssamhället sett ut och förändrats, och hur denna syn också skiljer sig mellan Sverige och övriga Europa. Han kopplade synen till hur politiken kan tendera till ett straffande eller tolerant tänkesätt genom repression och uteslutning av brukare eller strävan att involvera brukare.
Kicki Paulsrud från Stockholms brukarförening talade om vikten att få tala i egen sak och det fördomsfulla sätt som brukare behandlas utefter och möter dagligen. Känslan att ständigt misstros, omyndigförklaras och stigmatiseras motverkar ofta möjligheter att ta sig ur en destruktiv livsstil, och att tala i egen sak är en av de viktigaste grunderna för att öka sin egen självkänsla och egenmakt. Kicki påpekade också att det är viktigt att brukarföreningar själva får definiera sina verksamheter och att ha styrelser som själva är brukare. "Man ska vara den man pratar om."
Därvid tog prisutdelning vid och Alice Åström, förra årets pristagare, lämnade över årets brukarvänspris till Ted Goldberg. En mycket rörd Ted talade om att detta var det första pris han fått och efter alla år av spott och spe kändes det som en revansch. Han avslutade sitt tacktal med att säga att narkotikapolitik borde handla om att minska lidandet.
Beppe Gudheimson fick ett speciellt brukarvänspris för sitt engagemang och resa från ena sidan av ett staket till andra sidan: som förespråkare för en restriktiv och kontrollerande politik till en syn som förstår vikten att inkludera brukarna. Beppe står också bakom Svenska brukarföreningens vänner.
Efter lunch presenterade regeringens missbruksutredare Gerhard Larsson sin utredning och de förslag som han överväger. Bland annat ville Larsson stärka brukarrollen genom att lagstifta om att all behandling måste inkludera brukare för medinflytande. Larssons utredning och pågående aktiviteter finns på en egen webbplats här: missbruksutredningen.
Mats Ekendahl berättade om sin forskning om attityderna inom olika remissinstanser inför Socialstyrelsens kunskapsöversikt från 2004. Han visade främst att det råder olika förhållningssätt eller diskurser om narkotikapolitiken som sedan omgärdar synen på behandling och ibland står i klar motsättning till varandra: för hur bedriver man ett effektivt vårdarbete genom att kontrollera brukarna på ett sätt att det försvårar? Ekendahl pekade på pragmatismen som en möjlig väg.
Hans Swärd – professor vid socialhögskolan, Lunds universitet – presenterade idén bakom "Housing first" och visade på den underliggande synen på hemlösa som hittills varit vägledande. Tanken är ofta att lösa individuella hemlöshetsproblem genom att anlägga en omyndigförklarande kravspecifikation på den som ska hjälpas till egen bostad. Kraven är dessutom så klumpigt utformade att det omöjliggör vanligt liv; man kan straffa ut sig redan genom att bjuda hem bekanta och ta en öl. Att vräkas ses som något "terapeutiskt" som att man ska lära sig att förtjäna en bostad. Swärds idé är att bostad först och utan villkor är viktigare än den oftast misslyckade trappstegsmodellen.
Martin Kåberg – läkare vid Karolinska universitetsjuskhuset och Maria beroendeklinik – redogjorde för sin studie av det sprutbyte som skett sedan 2006 i regi av Svenska brukarföreningen. Han menade att det är ointressant med ideologi i den här frågan, och uttryckte sin förvåning att frågan om sprutbyte återremitterats, hur kan hälsofrämjande insatser avvisas?
Pye Jakobsson – taleskvinna för Rose Alliance – avslutade med att problematisera hur feltänkt och kontraproduktivt kriminalisering av vissa grupper av människor är, hur stigmatiserande och ahumaniserande det är. Istället för att hjälpa stjälper man människor.
Den avslutande debatten blev kort på grund av att tiden helt enkelt började ta slut. Debattörerna Henrik Kjellgren sakkunnig på socialdepartementet, Alexander Bard grundare av Liberati och Gunilla Persson från FMN, fick resonera kring förändringar i politiken och framtiden för skadereducering och evidensbaserad metod.
Filmer kommer upp löpande under nästa vecka, och en del av föreläsningarna kommer finnas i textform.