Jag och E bor ju som sagt ihop i Stockholmsområdet, jag kommer däremot från Skåne från början. Därför tänkte jag och E åka ner till Skåne 1 vecka för lite semester. Semestern började bra, vädret var väl inte det bästa men vi slappade och njöt av tiden.
E upplevde saker hon aldrig tidigare upplevt, vi gick och tog massage, E var helt förundrad, hon hade aldrig fått massage tidigare och ”kände sig hög” efteråt, hon gick runt med ett fånigt med otroligt vackert leende resten av dagen.
E har en lång historia och har haft en förfärligt hemsk uppväxt, och har förutom sitt svåra missbruk, flera psykiatriska diagnoser varför hon står på en hel drös av olika mediciner. Som hennes läkare dessutom ändrar på hej vilt utan att prata med E om det. E och jag ringde senast för bara ngn vecka sedan för att diskutera medicinerna med ansvarig läkare, läkaren har fortfarande inte ringt tillbaka.
På torsdag morgon firade E 4 veckor som drogfri, allt hade varit toppen om hon inte hade råkat ut för världens förkylning med feber och ont i hela kroppen. Vi tog det lugnt hela dagen och bestämde oss för att fira när hon kände sig bättre. Jag tyckte att hon var annorlunda hela den dagen, men tänkte att det säkert berodde på hennes förkylning. På kvällen bestämde vi oss för att lägga oss lite tidigare då jag också började känna mig förkyld. E gick ut som vanligt för att ta sin kvällscigg och min mamma följde med ut som sällskap. Rätt som det är så ropar min mamma på mig att jag ska komma ut. När jag kommer så har E helt plötsligt ramlat ihop och det går inte att få ngn kontakt med henne, hon småkrampar och vi får inte upp henne från marken. Efter en stund bestämmer vi oss för att ringa ambulans då vi efter en längre stund inte får kontakt med henne. Ambulansen kommer och de vill ta med henne in till sjukhus, helt plötsligt piggnar hon till, men kan fortfarande inte resa sig, vill röka en cigarett, deklarerar att hon inte ska till ngt sjukhus och ambulansen får åka utan oss. Då vi fortfarande inte får upp henne från marken och hon blir okontaktbar av och till så bestämmer vi oss för att hon får ligga på en madrass i hallen och att vi får turas om att sitta hos henne under natten. Sagt och gjort vi tar fram en madrass och kämpar för att få upp henne på madrassen, vilket är lättare sagt än gjort då hela hon är som en sprattelgubbe och inte har ngn styrka i armar och ben, är okontaktbar av och till och har småkramper av och till. När vi tillslut har fått upp henne på madrassen dröjer det bara en kort stund sen får hon en rejäl kramp, ett sk grand mal anfall som säkert varar i tio minuter, ambulans tillkallas och de tar med henne in till sjukhuset. Under transporten får E ännu ett grand mal anfall. Tack och lov läggs E in på sjukhuset och de gör alla sedvanliga kontroller, allt ser bra ut och E skrivs ut dagen därpå med krampmedicin och en sammanfattning av vårdtiden för att ge till sin ordinarie läkare (den som inte ringt tillbaka). På sjukhuset i Skåne misstänker man att E drabbats av sina krampanfall pga att man satt ut vissa läkemedel för fort, läkaren på sjukhuset fattar inte hur hennes ordinarie läkare kunnat göra så. Det gör inte vi heller, på måndag blir det att försöka komma i kontakt med E’s läkare igen för att förhoppningsvis kunna få en tid och gå igenom medicinerna och rätta till dom, för det här fungerar ju inte.
Nu tampas E med hemska minnesluckor (vanligt efter en kramp, men jäkligt obehagligt). Abstinensen finns tyvärr kvar och är fortfarande lika jobbig och väntan på LARO känns förfärlig, men hon kämpar på och jag är så stolt, glad och imponerad av hennes kämparanda och ”jävlar anamma”.
Love, L