Ibland tänker jag att jag inte hade så stora problem. Att jag inte hade det så svårt, för andra har ju haft det värre.
Jämför mig med andra för mycket.
Senaste dagarna har många tankar ägnats åt amfetamin. På tok för många. Även ett starkt sug efter opiater, även ifall jag aldrig kände mig så fast i det. I alla fall inte jämfört med tjacket.
Tycker mig känna lukten ibland. Ville fråga den skumma snubben jag såg på stan om han inte hade lite att sälja.
Det finns en del i mig som bara är nöjd när jag lever destruktivt. Jag vill förstöra och gråta, svika och aldrig förlåta.
Jag har byggt upp något riktigt vackert nu. Jag är glad när jag är i skolan och oftast glad när jag är hemma.
Jag har så mycket dyrbart att förlora. Kanske just därför jag vill förlora det?
Förtjänar jag verkligen fina saker? Klarar jag verkligen av att ha det bra?
Allt är ju för bra för att vara sant.
Mina tankar ligger inte på ett enstaka litet återfall, jag vill bruka dagligen och snurra om i huvudet. Jag saknar misären, samtidigt som den skrämmer mig.
Idag är shopping, mat och kaffe det jag använder för att fylla tomheten i mig. Har gått upp i vikt rätt mycket, men det är ju det enda som fyller tomheten. Småkickar.
Kaffe kaffe och kaffe.
Men det är väl för att hösten är här igen som tomheten träder fram.
Jag känner mig gråare än vädret.