Idag var en dag jag sent kommer glömma. Min son kom upp vid 9 imorse, blekare än ett lik och förvirrad. Och blekare blev han, tillsist sa han själv: Jag tror jag måste till sjukhus. Han hade ingen balans och insåg snabbt att jag inte skulle lyckas att få ner honom själv för trapporna. Ambulansen kom hit, han var vid medvetande men ville hela tiden somna. Dom frågade om vilka droger han tagit, hur mycket han tagit och när han tog sist. Han svarade snällt på allt. Dom frågade honom om han ville ha hjälp av sjukvården för att komma ifrån drogerna. Ja, sa han. Jag vill ha hjälp. Då tändes hoppet, hoppet om att hjälpen äntligen skulle komma.
Ambulanskillarna som var här, var underbara. Dom såg en ung kille som ville ha hjälp, dom ringde runt för att han skulle komma rätt direkt. Mobila psykteamet sa att han skulle till sjukhus först för en friskhetsbedömning, sedan skulle han vidare till avgiftning. Min son gick med på det om han slapp ligga och vänta på läkarn på sjukhuset. Ambulanskillen som ringde runt sa att allt var ordnat, han skulle in på bedömning och direkt därifrån vidare. Det gick min son med på. Killen ringde även sjukhuset och sa att allt måste ske fort för att min son inte skulle klara av att ligga och vänta.
När vi kom till sjukhuset blev vi direkt infösta i ett rum, prover togs och läkaren skulle strax komma. Klockan gick och min sån blev otåligare för varje minut, han hade svårt att vara still och blev argsint. När läkaren fortfarande inte kommit efter 1,5 timmar gav min son upp och skrev ut sig själv. Jag försökte övertala honom att stanna, men det gick inte, han klarade inte av att vänta längre. Han kände sig sviken, han hade blivit lovad att läkaren skulle komma fort så han snabbt skulle komma iväg till nästa ställe. Sagt och gjort skrev han ut sig, det spelade ingen roll vad jag sa, han skulle hem.
Så där gick jag på stan med en son som såg ut som han skulle ramla omkull vilken sekund som helst. En vännina till mig kom och hämtade oss, han somnade direkt han satte sig i bilen. Väl hemma fortsatte han att sova. Och sitter och summerar dagen, OM läkaren hade kommit tidigare hade min son kanske varit iväg nu, men nej. Det är han och jag i kampen precis som vanligt och precis som vanligt kommer jag inte att ge upp. Hur ska jag kunna hjälpa andra som inte ens kan hjälpa min egen son?? Idag är jag slut som människa, men imorgon hoppas jag att huvudvärken har släppt och att jag är piggare.
Det gör så ont att se hur dåligt han mår. Jag önskar jag kunde ta allt onda ifrån honom.
Styrkekramar till er alla kämpar.