Klockan ringer, 06.30 i vanlig ordning (äger tanken, kan inte minas när jag försov mig senast)
Jag går upp, sköter min hygien och dricker min dos. Åker i väg för att hämta nya doser och lämna UP. Gör mitt, säger hejdå till personalen och önskar dom en trevlig helg. Letar frenetiskt efter mynt i mina fickor till kaffe automaten som ligger en bit in från entren till LARO. (patienterna bjuds inte på kaffe inne på mottagningen då det varma kaffet används som verktyg till att manipulera urinprov, enligt personalen)
Jag hittar till min glädje tillräckligt med mynt till en kaffe.
Stöter på några vänner som tillsammans med mig ställer sig en bit utanför entren, där står ännu fler vänner. Tänder en ciggarett (röker inte längre, mer än för den sociala sakens skull). Små pratar lite. Någon är glad för en lägenhet skull, en annan har fått en praktik och en annan har lyckats med att lämna ett negativt up trots att han har tagit något. Det pratas om någon ofrivillig utskrivning, någon är arg och i periferin frågar någon om piller (benzodiazepiner), ingen har något! Blir svaret.
Efter en 15 minuters tid börjar jag dra mig mot hållplatsen samtidigt som jag önskar mina vänner en trevlig helg. Några följer med, bussen har precis gått. Jag tänker (jag borde vandra ner mot centralstationen i stället, det är bra för min kondition) tänkt och gjort. Dom andra bli kvar och väntar på bussen.
På väg ner mot tåget (när jag kommit ner i stan) går jag på den ena sidan utav vägen och tänker på den osynliga skiljelinjen jag målar upp i huvudet. Tänker på mitt liv nu och det som varit.(en tanke når min katt plötsligt) Fortsätter mot perrongen, den perrong jag så många gånger bommat pengar vid. Känner mig glad över att slippa göra det mer .Dom gånger man bara varit en provocerande jonkare som människor bara stirrat på när man bett om pengar till tåget (smuts, pundare, härbärge, svag och avgrund har lyst i deras ögon) för att låtsas som att jag inte förstår vad dom egentligen vet vad pengarna går till, slippa spela teater!
När jag sätter mig på tåget sköljer en lättande känsla över mig. I dag har inte mina sjukdoms symptom tvingat mig till skam och skuld.
Va rädd om er, allihopa.