Hej!
Jag har haft en trevlig och lugn dag idag. Det känns riktigt roligt att jag börjat engagera mig så mycket i brukarföreningen, och det tänker jag fortsätta med! Äntligen känner jag att jag har hittat mitt kall här i livet. Jag lever min dröm, och njuter varje sekund av det. Det är jag värd nu. Ett annat uppfriskande inslag i mitt liv är att människor runt omkring mig faktiskt genuint uppskattar mig, och framför allt det jag skriver. Vet inte hur många kommentarer jag fått om det från alla möjliga håll. Till och med personalen på kliniken visste vem jag var första gången jag hämtade min Suboxone där. "Det är ju du som bloggar!" Så kul! Mitt skrivande i dagbok och blogg har ju varit min terapi under mer än halva min livstid nu. Det har varit min flykt och min fristad när jag varit vilsen, och mitt ljus när mörkret höll på att bryta ner mig. Hela mitt liv har känts som en vinter som aldrig blev vår.
Jag trodde aldrig jag skulle lyckas överleva så här långt, och dessutom må bra, ha en fungerande vardag med sysselsättning, goda relationer och ordning på det mesta. Från tidiga tonår och fram till bara 2 år sedan hade jag målet att jag skulle ta mitt liv innan jag blev 30 år, om jag mot all förmodan inte hunnit dö ofrivilligt innan dess. Jag har varit så fruktansvärt sjuk av psykisk ohälsa att jag många gånger trott jag skulle dö av mina känslor och tankar. De har varit så övergripande att jag nästan kunde ta på dem. Detta pågick dagligen i många år, runt i en ond cirkel av nitlotter, olycka och självskadebeteende. Jag har hatat mig själv så mycket, och velat straffa mig själv så hårt, att jag ibland kände att jag inte ens ville ge mig själv äran att slippa lidandet genom ett självmord.
Alla mina förhållanden har bestått av pojkvänner som våldtagit, hotat, slagit, rånat, bedragit, utnyttjat och förtyckt mig. Jag har aldrig älskat en person i ett förhållande. Jag har nog aldrig älskat någon annan än min mamma över huvud taget. Förutom droger har ett annat självskadebeteende varit att jag helt enkelt låtit andra göra vad fan de ville med mig. Jag har aldrig kunnat säga ifrån, och kan fortfarande inte göra det. Jag är ofta för rädd för att kunna sätta ner foten när jag inte orkar mer. Det sitter djupt, djupt ärrat i mig. Hatet mot mig själv var så stort förr att hela mitt liv kretsade kring att skada och tortera mig själv psykiskt och fysiskt, eller uppleva att andra gör det. Jag har fortfarande mycket självskadebeteende kvar, men det är åtminstone hanterbart nu. Jag har tagit kontrollen över mig själv och mitt drogbruk. Jag klarade det med hjälp av den otroligt stöttande omgivningen jag har haft den sista tiden.
Egentligen behövde jag bara låta fingrarna dansa lite över tangentbordet och skriva av mig i kväll, så det är precis vad jag har gjort nu. Känner mig ännu bättre till mods.
I morgon ska jag knåpa ihop ett viktigt inlägg med ett ämne jag har funderat över att skriva sedan igår. Tror många av er kommer känna igen er i det.
Ta hand om dig själv som om du vore din bästa vän.
Vänligen, Ellen.