Fredag i blodet, eller i alla fall i almanackan.
Jag kunde förr känna att stämningen på min mottagning var som det är på dom flesta ställen inför helg, avslappnad, lättsam och förväntansfull. Innan jag hade dom hämtningsrutinerna jag har idag kunde man förutom dom variablerna även känna en förnimelse utav frihet, kanske en gnuta tillit också. På fredagar fick man doser hem för lörd, sönd och måndag (även om måndagen betyder besök). Skönt.
Idag hämtar jag doser två gånger i veckan (endast!?). Jag är såklart glad för att jag har dom hämtningsrutinerna jag har.
Jag är i en fas i mitt liv där jag just nu jobbar tillsammans med en mentor där jag ska utveckla tankar och ideer som senare ska leda till sysselsättning, praktik och/eller arbete med lön. Det är kul och jag ser fram emot vad som komma skall väldigt mycket. Samtidigt är jag rädd, dels för förändringarna i vardagen och den processen, men också för om jag ska klara det osv. Ganska normal oro egentligen. En annan rädsla är vad man ska tycka om mig och metadon. Då jag inte orkar eller har lust att vara någon annan än mig själv så är jag ganska öppen om hur min situtation ser ut. (även om jag har stor respekt och förståelse för om man inte väljer att göra det)
I väntan på att detta projektet ska komma igång, har jag väntat, väntat och väntat. Och soc har lovat, lovat och lovat. Detta har lett till att jag någonstans i allt detta hittat (för första gången) i mitt liv en tillvaro som har varit rätt så okej. Jag har inte världens fetaste ekonomi, inte den tryggaste bostads situationen. Men jag tycker att det jag har, har jag lyckats förvallta ganska bra. Den drägliga tillvaron har funkat och jag har funkat. Jag har gjort saker och engagerat mig i sociala omgivnignar som jag aldrig lyckats med förr. Jag har kommit en bra bit på vägen i att skapa min egna trygghet. Och är väldigt stolt över mig själv för det.
Jag vill kunna vara självförsörjande och lyckas fylla dom sista luckorna i tillvaron med just något som gör mig än mer självständig.
Det är bara så oroande i att alla andra gånger (uteslutande) som jag har kommit ut på en arbetsmarknad och skullat (rehabiliteras) har jag misslyckats. Jag har inom ramen på mellan 2-9 månader alltid lyckats (?) fucka upp mitt liv igen. Detta är också något jag påtalat till soc, läkare, folk runt omkring och kontaktpersoner.
Och hur många gånger har jag stått inför mig själv och sagt att den här gången är det annerlunda, den här gången har jag lärt mig något nytt. Den här gången fixar jag det.
Men faktum är att den här gången faktiskt kan vara annerlunda, (med risk för att låta naiv). Tack vare mitt metadon är jag stabilare än någonsin (vill jag tro) den här gången litar jag mer på mig själv och den här gången vill jag inte se som en gång. Den här gången ställer jag inte lika höga krav på mig själv som jag brukar, även om jag vet att jag ljuger när jag säger att jag inte gör just det!
Någonting jag däremot vet är att den här gången får det bli som det blir. Den här gången är det möjligt för mig att lyssna på mig själv. Och ta ansvar för det.
Och med det håller jag helg med flaggan i topp.
Trevlig helg mina vänner