Förlåt för den dåliga uppdateringen sista tiden. Jag vet inte riktigt vad som hänt sista tiden faktiskt, har haft minnesluckor, börjat gå i sömnen och haft sömnparalyser. För er som inte vet vad sömnparalyser så innebär det att man drömmer samtidigt som man bara kan öppna och röra ögonen. Man är liksom vaken, men paralyserad, och drömmer samtidigt. Väldigt obehagligt, då jag alltid drömmer mardrömmar när jag får sådana.
Har även precis börjat ställa in mig på suboxone på kliniken. Började idag. Tydligen har jag lämnat flera prover där sista två veckorna, har bara ytterst vagt minne av att jag varit där en gång. Jag är verkligen helt ur balans just nu. När jag hade hämtade min dos så var jag dålig och kunde knappt sitta upp i väntrummet, och när jag stapplade in för att med skakiga händer ta koppen med suboxone i och gått därifrån så fick jag världens nys-anfall när jag väntade på hissen, och nös ut hela skiten över mina kläder och ut över golvet. Kände mig vidrig när jag plockade upp bitarna från golvet och slickade upp resterna på jackan. Inte mitt mest stabila skede. Efter det skyndade jag mig hem och däckade i sängen och låg där till 20.30 innan jag orkade upp för att ta en cigg och ett glas vatten.
Jag är rädd att jag inte kommer fixa det här. Jag vet inte vem jag är utan drogerna. Det blir ju hela ens identitet på något sätt. Jag har inte tagit ett steg framåt sedan jag var 15, och nu förväntar sig helt plötsligt hela ens omgivning att allting ska ordna upp sig. Att allt bara ska flyta på, att minsta återfall är en enorm förlust och att jag kommer fixa det här helt smooth. Det är inte så. Jag räknar med förluster, för jag vet att ingen framgång kommer utan motgång, men det verkar bara vara jag som har insett det. Har sådan sjuk press på mig just nu när jag äntligen fått tillbaka min familj och så, att det har blivit min största stress och min största oro.
Trots att jag har mycket vänner och folk omkring mig känner jag mig så jävla ensam, och värst är det på kvällarna när jag börjar analysera allt som händer. Men jag ska ge det här en ärlig chans, och jag tror även det blir min sista. På något sätt verkar jag överleva allt.