Hej alla brukare! Verkligheten griper en om hjärtat ibland. Detta brev är skrivet av en av sbc:s pat som stod inför en snar utskrivning ur programmet. Visst vill man bara gråta!
Kikki, ordf, Sth brukarförening
Hej,
Jag blev utskriven ur ITOKs metadonprogram förra veckan, och det sätter hela min livssituation i gungning.
Med facit i hand ångrar jag att jag inte hanterade min plats i programmet på annat sätt; samtidigt som jag vill att Ni ska förstå att det är inte så lätt att bryta mönster som har cementerats under ett helt liv. Missförstå mig inte – jag tar ansvar för vad jag gör/inte gör- men förändring är inte så enkelt!
Jag har vuxit upp med två gravt alkoholiserade föräldrar och allt vad det innebar. Sånt som tidpassning, skolgång, regler och gränser har det inte funnits mycket av. Vi syskon tog hand om varandra, bäst vi kunde.
Tack vare de här åren med metadon har jag fått tillgång till ett par saker som för de flesta människor är basala, men som jag aldrig haft förut, nämligen:
Ett förstahandskontrakt på en lägenhet! Det trodde jag aldrig att jag skulle få.Har i stort sett varit utan egen bostad hela livet.
Har sedan fjorton års ålder åkt ut och in på anstalter. Månaderna bakom lås, per år, brukade vara fler än de i frihet. Så är det inte längre! Nu lever jag mitt liv utanför anstalterna.
Inget av ovanstående hade varit möjligt utan metadonet. Jag är livrädd för vad som ska hända när jag inte har det kvar. Till att börja med- överlever jag? Mitt opiatberoende är ju konstant och utan metadon måste jag lösa det på annat sätt. Att hitta svart metta, dagligen, är inte lätt. Då blir det heroin, och faran för överdoser. Att behålla lägenheten samtidigt som jag lever som kriminell narkoman blir inte heller lätt. Eller friheten!
Det känns som om livet slagits i bitar.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att få er att förstå vilken katastrof det här är! Jag är så rädd för vad som komma skall!
Jag är beredd att göra allt som begärs av mig om det finns en möjlighet för mig att få tillbaka min plats i programmet, och jag ber Er – ta inte ifrån mig den faktor som hjälper mig behålla liv, bostad och frihet!
Jag skulle vilja komma tillrätta med är mitt ökade drickande; det oroar mig, och jag vill gärna ha hjälp med det. Jag vet inte heller hur jag ska hantera min ångest; jag förstår att på sikt förvärras den av alkohol, men.. I mitt liv finns ingen framförhållning. Jag försöker ta mig igenom dagarna, bit för bit. Jag skulle bli så lättad om ni beslöt att hjälpa mig istället för att skriva ut mig!
Jag ber av hela mitt hjärta att ni omprövar utskrivningsbeslutet!
Fotnot.
Brevskrivaren blev utskriven. Att hans liv idag präglas av isolering, tungt drickande, jakt på illegal metadon och benz. Att möjligheterna att komma med i behandling krympt eftersom tiden som utskriven präglats av ökat missbruk och självdestruktivitet. Att absolut ingenting har blivit bättre, men väldigt mycket har försämrats och till sist att jag blir lite förvånad varje gång jag stöter på vederbörande – att han fortfarande lever! Snyggt jobbat av sjukvården!