att det verkar som jag svävar på rosa moln. Så är det icke, jag står på stadig mark och vet vad jag vill. Jag vet att det här inte är nåt som går över på en natt, jag vet att det är livslångt. Men för att jag ska orka måste jag hitta sätt som får mig att må bra, eller ialla fall bättre. Oron finns hela tiden kvar, analysen på hans ord finns kvar, tilliten lyser fortfarande med sin frånvaro. Och jag bara väntar på nästa bakslag. Fortfarande körs käppar in i hjulet istället för att hjälpa.
Det är inte ens värt att be om hjälp längre, inte värt att förnedra sig och be om hjälp. Energin som går åt att ropa efter utebliven hjälp lägger jag hellre på min son. Jag kommer ta emot min son varje gång han faller, jag kommer hela tiden att finnas för honom, det finns inte en chans att jag ger upp. Han ska klara det här. Han är värd att må bra, leva ett liv utan droger.
Det som får mig att må bra är att engagera mig, ta reda på fakta, utbilda mig inom ämnet och hjälpa andra i liknande situation. Jag vet precis hur ensam man är i kampen, det spelar ingen roll om så 100 andra människor vet, man är lik förbannat ensam. För ingen som inte varit med om det här förstår hur man mår, hur man känner, alla mixade känslor som motsäger varandra hela tiden. Man greppar efter hamlstån hela tiden. Man får prova nya sätt hela tiden, man måste tänka om snabbt. Man lägger hela sitt liv åt sidan.
Jag vet att jag har vuxit som människa genom det här, jag är tacksam för att min son öppnade mina ögon för ett ämne jag visste fanns, men som inte riktigt greppade hela mitt intresse. Jag är inte tacksam för valet han gjorde att leva som han gjort. Men han fick mig att inse vissa saker. Det är svårt att förklara men det är han som fått mig att öppna ögonen för en grupp som i myndigheters ögonen inte är värda nåt. I mina ögon är alla värda lika mycket.