Hej. Den här dagen har verkligen gått upp och ner som en riktig berg- och dalbana. Min mamma har varit här ett par dagar nu, och det har fungerat ganska bra. Jag klarar som sagt inte av att vara ensam nykter. Blir rädd och paranoid, kan inte lämna lägenheten, tar återfall, jag får helt enkelt så mycket ångest att jag stänger av känslomässigt, och slutar bry mig om allt. Aptit, hygien, sömn, allt sådant. Så just nu är hon här och hjälper mig lite med diverse. Det räcker egentligen med att jag har ett djur för att jag inte ska känna mig ensam, så min nya kattunge jag planerat skaffa under 2 år kommer i slutet på juli. Kyra heter hon. Djur har varit min terapi under långa perioder av ensamhet, och varit en stor del av mitt liv. Hästar, hund, katter, kaninuppfödning, hamstrar, ökenråttor, minigris, iller, marsvin, höns, några lamm och en bagge som var skitaggressiv och livfarlig. Jag älskar ju att känna mig behövd och finnas där för andra och så, och med djur blir det aldrig drama, missförstånd och konflikter på samma sätt. Det tycker jag är skönt. Rakt och ärligt, som jag gillar det.
Hur som helst så vaknade jag efter ca 45 minuters nattsömn och skulle iväg på läkarmöte. Jag har mått fruktansvärt dåligt sista 3 dagarna och det tycktes bara bli värre och värre. I morse mådde jag så extremt dåligt att jag utåtagerade fysiskt, vilket jag brukar kunna kontrollera när det kommer till min familj och mina vänner. Det brukar bara bli verbalt, och att jag utåtagerar på materiella saker omkring mig. Men i morse var första gången jag slog till min mamma, i sidan typ. Det var inte något planerat eller medvetet, det gick väldigt fort. Jag såg svart och hon gjorde ett närmande och rörde vid mig samtidigt som hon sa något som provocerande. "Du är allvarligt psykiskt sjuk, så här kan vi inte ha det mer nu!" eller något i den stilen. Jag förklarade för henne i efterhand att jag hatar att höra "du är psykiskt sjuk" eller "du är missbrukare" när jag mår så dåligt att jag har tefat i ögonen och biter ihop så hårt att jag inte kan prata. Jag är redan medveten om mina problem, behöver inte få dem uppkörda i ansiktet när jag vill skjuta mig i huvudet samtidigt. Sedan bad jag självklart om ursäkt för mitt beteende. Både till mamma, och till Linus. Flera gåner. Jösses, vad jag skämdes i efterhand.
Efter detta gick vi till tunnelbanan, eftersom jag skulle hämta min medicin. Morsan ställde sig mellan mig och järnvägsspåret när vi väntade, för hon trodde på allvar att jag skulle hoppa framför tåget där och då. Hon bröt ihop när hon berättade det på läkarmötet när vi kom dit. Hon följer med på mina möten nu eftersom jag gått in i en sådan period där jag inte kan föra min egen talan längre på egen hand, eftersom jag är så extremt introvert och knappt pratar över huvud taget. Det är tur att jag har henne. Min mamma. Som stått ut i vått och torrt, som åkt över land och rike för att hämta mig i diverse pundarkvartar, tagit hem mig, hjälpt mig och stöttat mig utan att bli arg en enda gång. Hon har haft dörren och famnen öppen i vilket skick jag än varit i, och behandlat mig otroligt humant hur jag än betett mig. Det är en stor anledning till att jag kunnat göra den här positiva förändringen i mitt liv, och nu har vi en kontakt som säkert många skulle avundas, hehe! 🙂
Fick hur som helst en remiss till Huddinge sjukhus. Träffade en helt fantastisk(!) läkare som hjälpte mig på flera bra sätt. Tanken är att de ska samarbeta med Capio Maria så jag kan få bästa möjliga hjälp. För första gången kände jag mig profesionellt bemött, ordentligt utvärderad och tagen på allvar. Har fått lite Lyrica utskriven så jag åtmintone ska hålla mig flytande, och det tror jag var en bra idé. En låg dos, så det tar bort udden av det dåliga. Har haft den medicinen tidigare i flera år, och jag ska verkligen visa att jag klarar av att hantera den. Jag blir inte personlighetsförändrad av den medicinen, så det kommer inte bli några problem. Vi hade ett väldigt givande samtal, och jag känner mig hoppfull och motiverad att fortsätta gå dit, och även fortsätta på Maria, så man får en bra helhetsbild. Känner mig 15 kg lättare i hvuudet och kroppen nu när jag slipper denna konstanta utmattande ångesten som håller mig i sina klor. Jag kan som sagt inte fokusera på någonting annat när jag mår så dåligt. Det är sjukt vad mediciner kan göra med en. Vilken fantastisk skillnad det gör för människor. Skillnaden mellan liv och död, för många. Det är stort. Åtminstone för mig. Och detta finns det folk som vill bekämpa. Haha, så lite de vet. Skillnaden nu och i morse är verkligen helt otrolig. Nu kan jag le och skratta, bara vara i nuet och känna mig som en människa igen. I morse var jag nästan mordisk och ville ge upp allting.
Jag hoppas ni alla får en fortsatt trevlig natt, allihop.
Vänligen.