Det är oförståeligt att man i dag skriver ut dem som bryter mot reglerna för Subutexbehandling. Vi får inte gå över lik för drömmen om ett narkotikafritt samhälle, skriver Agneta Söderlund, ordförande Svenska Brukarföreningens Anhöriga.
Läs Agneta Söderlunds artikel på Newsmill eller nedanför där hon skriver mycket bra om sin son och narkotikapolitik.
Söderlund är ordförande för Svenska Brukarföreningens Anhöriga och hemsida till föreningen hittas här.
Min son hade kunnat räddas med en annan narkotikapolitik
Det talas inte mycket om anhörigas situation i debatterna. Vi är en tyst, trött grupp som i högsta grad drabbas av den missbruksvård som inte fungerar. Vi står lika vanmäktiga som den som blivit utkastad från en behandling. Dessa ofrivilliga utskrivningar sår också split i våra relationer och i värsta fall leder det till döden för dem vi älskar. Vi står utanför och ser hur dåligt samarbetet mellan olika myndigheter fungerar. Anhöriga, som orkar, kämpar för att socialtjänsten ska remittera till läkemedelsassisterad behandling, men inte alltid med framgång.
Vi i anhörigföreningen inom Svenska Brukarföreningen vill stödja de som har någon närstående som är beroende av droger. Vi vill kunna leva normala liv, vilket är omöjligt för de som har barn, syskon eller någon annan anhörig som lever i den misär vi ser missbrukare drivs in i. Vi är många som drabbats av tragedin att ha förlorat någon. Min egen son avled efter att ha blivit utkastad från en behandling. Det är en livslång sorg för mig. Jag såg hur han stressades och jagades av polis när han köpte sitt Subutex på gatan, en “knark-medicin” som forskare konstaterat är nödvändig för vissa om de ska överleva.
Att dessa ofrivilliga utskrivningar upphör är en hjärtefråga för Anhörigföreningen. De har orsakat mångas alltför tidiga död. Vi har ingen som helst förståelse för dem som predikar noll-tolerans till varje pris. Min absolut tyngsta dag i livet var att se min son på bårhuset. Det är över två år sedan. Efter hans död har jag förstått mer om vad opiatberoende innebär och jag kan ibland känna det som ett svek mot min son att jag inte visste bättre och stred mer för hans skull.
Jag inser nu den oerhörda hjärnstress min son var utsatt för. Vad jagandet, polisens agerande och livet på gatan innebar – den stressen fattade jag tidigare, men jag hade inte insikten i vad som händer neurologiskt i hjärnan. All forskning pekar på att läkemedelsassisterad behandling är det enda som hjälper. Det har forskats och debatterats tillräckligt för att vi inte ska ha bland de högsta narkotikarelaterade dödstalen. Dr Johan Kakko skriver i sin bok “Heroinberoende”, där jag bidrar med ett kapitel, att det vore oetiskt fortsätta med studier där man ger placebo i stället för metadon eller Subutex. Det är därför oförståeligt varför man villkorar substitutionsbehandling på det sätt som sker idag och ofrivilligt skriver ut de som på något sätt bryter mot reglerna.
Jag räknar mig som vanlig svensson och jag kan försäkra att det är inte många som skulle orka med den kränkning av den personliga friheten som de i behandling får utstå. Utskrivning kan ske helt godtyckligt, utan att Socialstyrelsens rekommendationer efterlevs. Jag har haft en nära kontakt med en anhörig vars son skrevs ut på osakliga grunder, men som ändå inte fick komma tillbaka in i behandlingen utan den vanemässiga strafftiden på 6 månader. Anmälan till Socialstyrelsen gjordes, där ärendet fortfarande troligen vilar. Det här ställer till ordentliga problem för anhöriga. I det fallet förlorade sonen lägenheten och bor nu hos modern, som själv säger att hon egentligen är för gammal att ha en vuxen son hemma. Men hon ställer upp, “annars dör han”. Det är så samhället överlämnar ansvaret.
När jag påminns om livet före min sons död gör det ont. Hans belastningskonto hos polisen var enormt. Trots det satt han inne endast ett fåtal korta gånger, mest för narkotikabrott. Och vad det kan innebära blev jag riktigt varse om när han skulle åtalas för innehav av en halv Subutex. Efter att ha blivit ofrivilligt utskriven köpte han svart på gatan. Det var denna halva Subutex han blev av med, som jag i efterhand förstått, blev för mycket. Efter ett halvt år av eget jagande gav han upp. Ständigt störd av polisen, som faktiskt har det som en order från Rikspolisstyrelsen. Jag tog med detta brev från åklagaren till Johan Kakko som såg det med sina läkarögon. Han sa att om jag inte visat brevet hade han inte trott mig och vad jag berättade. Det är just det som är problemet många gånger, att inte bli trodd. Något man ständigt kan höra från brukarna själva.
Det var svårt för mig att se hur min son. drevs in i denna småkriminalitet, men jag kunde inte förneka hans behov av Subutex, legalt eller illegalt. Vid ett tillfälle då jag ville efterlysa honom frågade en vänlig polisman mig om han hade haft kontakt med polisen tidigare. “Oj, oj, oj” sa han när datorn rasslade till. Småbrott, innehav… Nu är det ingen hemlighet att polisen ökar statistiken genom att innehav av egen dos är illegalt. Det här är en ekvation som anhöriga inte får att gå ihop. Det är samma medicin, men ena dagen är det ett fall för sjukvården, nästa dag ett fall för polisiära åtgärder. Narkomani är klassat som en sjukdom men behandlas av polis. Det låter absurt men det blir konsekvensen av kriminaliseringen. Vad övrig småbrottslighet beror på är lätt räkna ut. Utskrivningar som leder tillbaka till gatan innebär ju oftast förlust av inkomst. lön eller socialbidrag.
Anhörigföreningen arbetar för en avkriminalisering av personen som är drogberoende. En aha-upplevelse för mig var att läsa Ted Goldbergs nyutkomna bok “Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag”. Boken ger ett brett perspektiv om vart 50 års narkotikapolitik fört oss. Goldberg tar också upp frågor som borde intressera vanliga medborgares inskränkningar i rättsäkerheten pga nuvarande narkotikapolitik, något som jag kan härleda till en tidigare artikel på Newsmill av Henrik Unné. Även om Unne anser det är “djupt omoraliskt att knarka” pekar han ändå på orsaker till varför man borde avkriminalisera. Skäl som också borde intressera de som struntar i drabbades öden, eftersom det också påverkar deras liv enligt ovan.
Ted Goldberg, som är professor i sociologi har forskat kring ämnet åratals, beskriver också den hotade rättssäkerheten som drabbar alla medborgare. Han tar också upp de mänskliga aspekterna, förståelse för det lidande det innebär att befinna sig i ett hopplöst läge av beroende, och det som styr vårt mänskliga beteende. En total avkriminalisering idag skulle knappast hjälpa de heroinberoende på gatan. Det kan bara en utbyggd substitutionsvård göra och en förändrad syn på vad opiatmissbruk är hos beslutsfattare. Den avkriminalisering av personen Anhörigföreningen främst efterlyser skulle innebära att polisen inte kan behandla narkomaner på det sätt de tillåts göra idag med ständiga trakasserier. De som lever i det läget har inget att sätta emot.
Min son berättade om otaliga små störningsmoment från polisens sida. T ex ville de ha total koll på de som de kände igen. Han blev haffad närhelst han visade sig, släppt mitt i natten utan kläder, pengar, utan hänsyn till kyla. Vid ett tillfälle knackade han på mitt fönster blåfrusen. Han hade då gått någon mil. Man visiterade, tog hans mobil, ringde upp egna numret och fick på så sätt hans mobilnummer, som polisen ansåg sig rätt att ha. Min son var rätt förtegen och jag är säker jag inte vet om alla de sätt polisen använder sig av för att “störa verksamheten”.
Den kriminaliserade, utkastade opiatberoende personen har inga som helst mänskliga rättigheter. Min son var ingen stor buse, tvärtom så hade han goda egenskaper jag ofta saknar hos andra. Sista halvåret tillbringade han mest hemma hos mig, utom när han var ute för att köpa Subutex, vilket alls inte var så enkelt. Idag förstår jag att det var en källa till en alltmer ökande stress. Jag talade häromdagen med en mamma om det man kallar “läckage” dvs Subutex och metadon som säljs på gatan. Jag tycker det är märkligt att man använder detta läckage som en förevändning att strama upp kontrollerna på beroendemottagningarna, vilket ju även drabbar de som så att säga sköter sig. En stor orsak till att man köper svart är utskrivningarna och svårigheten att komma in i behandling. “Tack och lov att det finns”, sa mamman vars son köpt de opiater han behövt varje dag för att kunna stå på benen under den strafftid på 6 månader som föregår ny inskrivning. Dessa karenser är något jag inte förstått varför, de orsakar stora svårigheter, ja rent av katastrofer i våra liv om man får använda det ordet, när vi ser hur möjligheterna till ett liv utan kriminalitet, kontakt med barn och lägenhet bara försvinner. Det är inte alla som orkar med denna strafftid, många ger upp, avlider eller bara försvinner in i den kriminella världen och blir en av de “hopplösa fallen”.
Anhörigföreningen vill också motverka den allmänna diskriminering narkomaner utsätts för och som även drabbar oss. Denna särbehandling är så djupt rotad, om t ex någon söker vård för annan sjukdom är det ändå beroendet som står i centrum. Vi vill inte förneka någon skademinskning/Harm Reduction som är ett världsomspännande program. Tvärtom vill vi att våra anhöriga ska överleva och ta så lite skada som möjligt. Anhöriga som bryr sig försöker på alla sätt motivera till behandling. Jag försökte i början på alla sätt förmå min son bli drogfri och drev också in honom på behandlingshem med den inriktningen. Alla försök misslyckades. Idag förstår jag varför och att mina försök snarare trasade sänder honom mer. Han levde periodvis mycket utslagen och nedgången “på plattan”. Det är vid sådana perioder anhörigas ängslan och oro skulle minskas om samhället kunde acceptera och medverka till att skadorna av livet på gatan blir så små som möjligt.
Det är inte bara när någon lever på gatan anhöriga känner oro. Även när någon är inne i behandling känner anhöriga en ständig otrygghet eftersom behandlingen är så villkorad. När som helst kan något hända som leder till utskrivning.
Många har återförenats med sina familjer och skapat sig ett bra liv med bostad och arbete efter att ha fått Metadon eller Subutex. Det är fortfarande så skambelagt att vara beroende att det är något man inte gärna talar om. Då och då kan man läsa om personer som träder fram och berättar att substitutionsbehandling räddat deras liv. Egentligen tror jag inte det är skam utan beror på omgivningens attityder och fördomar. Jag har lyssnat till berättelser om hur atmosfären på arbetsplatsen förändrats då det kom fram att vederbörande tidigare använt narkotika. Jag förstår denna vilja att vara anonym. Det gäller också oss anhöriga, jag vet hur jag själv kände.
Drömmen om det drogfria samhället får inte gå över lik. Det är en framgång att frågan om underhållsbehandling har kommit upp i Riksdagen. Anhörigföreningen har också lämnat ett remissvar på Missbruksutredningen, som kommer med många bra förslag till förändringar. Tyvärr känns det långt till år 2013 då förändringarna träder i kraft, om nu regeringen godtar förslagen. Fram till dess kan många liv räddas om utskrivningarna från beroendemottagningarna minskas eller helt upphör. Vi hoppas bara ansvariga lyssnar, på forskare och på de som har kunskap och erfarenhet, dvs brukarna själva.
För min son hade kanske kunnat räddas med en annan narkotikapolitik.