En av mina resor som gjort mig till mig!
Hej alla brukare!! Satte mig precis ner i soffan efter en minst sagt kämpig morgon,först och främst så har jag varit vaken sen kl 05.45,blev väckt av min minsting,men det är underbart att ha barn,trots tidiga mornar,vågar inte tänka på vart jag hade befunnit mig om inte jag hade haft mina två goa pojkar!!! Iallafall så hämtar jag medicin 2 gånger i veckan,och har varit med i programmet (denna gången)i ett år,och det var precis nyligen,för ca 2 veckor sen,som jag började gå dit 2 dagar istället för 3 i veckan.Och nu är det så här att jag har inte haft ett enda återfall,ändå måste jag gå 2 ggr i veckan efter 1 års skötsamhet.Det var längesedan jag använde Heroin sist,2003 faktiskt om jag ska vara exact,jag hade programmet då i Stockholm,mellan 2003 och 2005,(subutex),men efter en flytt hem till Göteborg igen,så kände jag att jag var så trött på att aldrig kunna gå upp och bara sätta mig som vem som helst och njuta av en god frukost,med trevligt sällskap,UTAN att behöva börja dagen med en tablett innan jag blev människa. Jag var helt enkelt trött på behandlingen,och ville se om jag klarade mig utan,när ja ändå varit ifrån Heroinet så länge. Jag lade in mig på Högsbo sjukhus,trappade ur mina subutex och skulle starta mitt “nya” liv!!! Trodde jag! På ett sätt gick det ju bra,för jag tog inget dom första 2 åren,jag dricker ju inte ens,men jag kände att det var något som hela tiden saknades,en pusselbit var väck,men jag förnekade såklart att det hade med urtrappningen att göra.Sen den 15 januari 2006 födde jag min första som,Alexander,som idag är 5,5 år. Min solstråle. Det var oxå en av anledningarna att jag trappade ur,jag ville ha barn och visste inte så mycket om subutex o barn…… Nu hade jag vart utan subutex i ett år exact,och jag fortsatte mitt och Alexanders liv,jobbade som florist,ensam,då jag och Alex pappa gick isär när han var 3 månader….det flöt på!! Sen den 31/1-2007,då gick hela mitt liv i spillror,när jag tänker på den dagen så kommer det en kraftig rysning längs ryggraden på mig,och det tårar sig i mina ögon,med en gång! Min storebror,mitt allt,min bäste vän var död!! Han hade dött kl 01.04 på natten av en överdos heroin,dom hade släpat ner honom 3 trappor och lagt honom i en snödriva,utanför ett soprum i Bergsjön och ringt 112. Ambulansen hade kommit i ,men eftersom ingen sa att han tagit heroin tog det hela 25 minuter innan dom gav han motgift!!!!Hans liv gick inte att rädda. Han var mitt enda syskon och vi var mycket nära,vi har växt upp med vår mamma mestadels då mor o far skilde sig när jag var 8.Han var äldre än mig. Den dagen dog en del i mig och jag skulle ha en hemsk tid framför mig med besök på bårhus,begravning och allt som det innebär,och hans lilla son,Liam,då 2,5 år,skulle växa upp utan pappa,sen min mamma o pappa,ja det var ett helvete…Vid denna tidpunkt hade jag 2 alternativ,jag kunde se mig själv stå i en korsning,åt ena hållet stod Heroinet och dess gapande käftar högg efter mig och jag kämpade för att det inte skulle få tag i mig och sluka mig med,som det hade gjort med min bror,åt andra hållet fanns subutex/metadon,det som för några år sen hjälpte mig,och gav mig ett liv tillbaks. Valet blev,subutex o metadon igen,just för att inte riskera att även min lilla son skulle få växa upp ensam.Det vägrar jag,aldrig i livet. Jag var livrädd,där stod jag i detta,ensamast i världen,klart jag hade mamma o pappa o andra,men i detta beslutet var jag ensam. Jag var livrädd att söka hjälp,för jag visste inte hur soc skulle reagera och mamma o pappa,om jag sa att jag åter ville in i programmet,kanske tar dom mitt barn??!! Jag visste ju inget om sånt. På grund av min rädsla över att förlora min son så vågade jag inte söka programmet,förrän för ett år sen. Jag hade då träffat en man(min ungdomskärlek)2008,gift mig och fått en son till. Men under graviditeten så mådde jag pest och började ta metta direkt när victor föddes igen,jag vågade inte vara utan,detta var år 2010!!! I tre år tog jag metta och sub illegalt,för att jag inte vågade söka in igen,för då kanske dom skulle ta mina barn. Det enda jag gjorde var ju att ta min medicin. Men tillslut efter 3 år,sa mamma o pappa o alla nära att dom såg att jag inte mått bra och då brast allt. Jag berättade allt och sökte in på programmet igen,det tog 4 månader för mig att bli inlagd och detta trots att jag hade en 3 månaders liten bebis hemma och en make med metadon programmet.??!!!! Så vart jag ville komma med denna historia om mig o en av mina resor i livet var att vi måste “tillsammans”kämpa för våra rättigheter,det ska inte ta så lång tid att komma in! (vet att folk får vänta över året,men jag hade en liten bebis)Det är oacceptabelt med dessa långa köer! Sen undrar jag hur många som tänker som jag gjorde,att dom inte VÅGAR VARA ÄRLIGA?????? Är det så vi ska ha det här i Sverige? Ska man behöva vara rädd och oärlig,fast man hatar att ljuga???? Så många barn som har föräldrar med subutex eller metadon,för deras skull är det ju viktigt att man ska kunna köra med raka rör och vara ärlig,med vetskapen att man INTE KOMMER ATT BLI STRAFFAD,utan att det finns möjlighet att bli hjälpt istället,och att man själv får vara delaktig i hur hjälpen ska se ut. Detta gäller alla,vi har rätt till att bestämma om vårt eget liv!!! “TILLSAMMANS ÄR VI STARKA”.Vi är värda lika mycket som alla andra,vi är människor!!!!!!!!!!!!!!Med rätt till ett normalt liv.
Petra Sonesson/Ordf.Göteborgs brukarförening