Min onsdag i förra veckan var sorglig. En fd medarbetare hälsade på i Globen, tilltufsad, med infekterade stickmärken på händerna och gråten i halsen. Han förlorade sin plats i metadonprogrammet för ett tag sedan, spärrtiden var nu ute och han trodde såklart att det bara var att ansöka igen för att få göra ett nytt försök. Men ingenting får vara enkelt för oss, eller hur? Han och hans fru hade skrivits ut (som så många andra) pga problem med benz. Nu krävde hans lokala mottagning att innan de tänkte behandla hans ansökan skulle han gå i ett par månader och lämna u-prov, neg på benz. Något som för honom kändes helt oöverstigligt långt och omöjligt, därav gråten. Han berättade i enrum för mig att frun började bli så desperat av alla avtändningar och abstinenta dagar att hon mer eller mindre var på väg upp till stritan. –“Vad ska jag göra?Jag klarar inte att drifta ihop pengar åt oss ett par månader till? Mitt hjärta krossas om hon säljer sig”Kan någon –gärna någon från beroendevården som gör hans liv så här jävligt- tala om för mig vad jag kunde svara?
Naturligtvis har jag erbjudit mig att följa med honom till mottagningen och hjälpa honom i diskussionen med dem, för deras resonemang är ju helt galet. Att man tvingas ta till benz då man köper heroin/metadon illegalt, betyder ju inte att man gör det sedan då man får det tryggt och legalt, och så mkt man behöver, av sjukvården. Och man ställer inte så höga krav på patienterna att de inte får ha ett enda pos prov. Men på honom gör man det. Och under tiden tvingas han leva som kriminell,och riskera liv och frihet varje dag. Men det som verkligen knäckte mig var hans påtagliga oro över vad som skulle hända med hans fru. Och jag vet ju vad de betyder för varandra.
Det var min onsdag det. Och hans.
Kikki Paulsrud, ordf Sthlms Brukarförening