Hej alla människor!
Tänkte jag skulle skriva några rader om hur min nedtrappning går. Det går sakta…….. men det går åt rätt håll iaf.
Nu har jag halverat min dos som jag stått på i 6 år.
Nu äter jag 18 mg om dagen. Jag har altså tagit bort 18 mg, det är en början, en början till rätt håll, en början till att slippa denna hemska “vård” som jag har hamnat i.
Jag längtar o drömmer om den dagen jag bara har 2 mg och sedan från det helt utan, åååå, vad jag längtar!!!!
Men det är inte lätt att sluta!
Det här beroendet är starkt och det är kroppsligt. Det är även en psykisk kamp. Därav är det viktigt att jag tar det långsamt. Ett tips till er som går i samma tankar som mig. I början klippte jag medicineringen oerhört många mg men att göra så fungerar inte i längden. Tänkte att jag kan lägga mig “cold tyrkey” ett par veckor
, som man kan göra på heroin, men detta är inte heroin utan avgiftningen från det här tar månader…
I morgon ska jag ta bort 2 mg till. Nu tycker jag att min kropp klarar av att ta bort lite till. 
Det stör mig enormt mycket att jag har tillvant min kropp med så hög dos. Klumpigt av mig!
Hade jag redan från början nöjt mig med 8 mg hade jag haft det mycket enklare i dag, men eftersom jag var rädd att bli av med min medicin valde jag att säga till läkaren att jag behövde högre dos så jag kunde spara om olyckan skulle vara framme.
Såg här på SBF hemsida att någon skrivit att de blir deprimerade av bubrenortex. “Skönt” att höra! Jag trodde att jag var ensam. Jag mår även väldigt dåligt på subexone!!!!! Blir illamående och nedstämd.
Är det inte vår rättighet att bestämma vilken slags medicin vi ska ha
?
Nu har jag turen att ha en bra läkare som säger att allt annat än subbutex är gift och försör våra receptorer i hjärnan. Som Dr litar jag på att han vet vad han talar om.
Tänker dock på dem som inte får välja sin egen medicinering, är det inte en rättighet?
Jag är glad och stolt över vad Svenska brukarföreningen gör och kämpar för vår rättighet som människa inom vården. Vill ge Sbf ett stort fång rosor för ett bra jobb!
Ha en bra dag mina vänner, vänliga vår hälsningar från Nedtrappningstjejen.
Men jag har ju inte sparat min medicin, jag har ätit upp den. De första året klarade jag mig fint på 8 mg. Varför valde jag inte att stanna kvar på den dosen? Jo- svaret är rädsla, jag ville kunna ha undanlagt och “spar” medicin.
Jag är fast besluten om att trappa ner mig, även om det tar ett år till,
huvudsaken är att jag klarar det här och kommer ur denna vidriga vård.