…att allt händer av en mening. Är det så kanske? Jag har funderat och funderat på det. Vad har då meningen med sonens livsstil varit? Innan var jag rätt tillfreds med tillvaron. Fast jobb inom psykiatrin, rätt ok ekonomiskt. Det mesta var väl rätt ok egentligen, jag var nöjd. Det är nog min sons förtjänst att jag öppnat ögonen. Jag har hittat ett ämne jag brinner för, jag pluggar till alkhol/drogterapeut. jag samlar kläder till bättre behövande. Och jag ska utföra en förändring, på ett eller annat vis.
När jag tittar på nuet så trivs jag fortfarande med mitt jobb, men jag vill vidare, jag vill byta inrikting. Det är jag påväg att göra. Ekonomin är fullkomligt kraschad. Skyller inte ekonomin på min son på nåt sätt, det var jag som gjorde valet, det var jag som ville hjälpa honom. Fortfarande anser jag att dom pengarna är värda för att ha honom kvar i livet. Jag o mina barn har tak över huvudet, vi får mat i magarna varje dag, det är väl viktigast.Däremot är jag väldigt rik på annat, jag är rik på erfarenheter och till viss del kunskap. Jag har lärt mig att ingenting är omöjligt. Jag har lärt mig så mycket. Jag är oxå vansinnigt rik på erfarenheter ingen vill ha, men nu har jag dom vare sig jag vill eller inte. Vem vet, jag kanske får användning av dom en dag. Men just nu vill jag inte ha dom, jag vill ha dom på distans. Jag vill inte komma ihåg vissa känslor. Jag kommer aldrig att glömma speciellt en känsla, det var när han skulle åka och betala en av skulderna. Jag visste inte om han sa sanningen om hur mycket det var. Jag kunde bara hoppas att han var ärlig om beloppet. Enda sättet för mig att få veta om det var sant var om han skulle komma hem eller inte.
Aldrig har jag varit så stressad som då. Det går inte att förklara känslan. När han gick ut o stängde dörren tänkte jag: Får jag nånsin se honom igen? Får jag nånsin krama honom igen? En timme gick jag blev mer o mer stressad, mer o mer förtvivlad. Efter ca 1,5 timmar ringde han o sa glatt: Jag är påväg hem nu! Då brast det fullkomligt för mig. Just känslan som jag hade när jag väntade vill jag ha bort. Jag kommer förmodligen aldrig få bort den, jag får lära mig leva med den, men den kommer inte vara lika intensiv hela tiden. Det intensiva kommer så småning om att blekna, hoppas jag.
Framåt vågar jag inte titta än helt, jag vet hur jag vill att framtiden ska bli. Jag vågar inte riktigt planera, samtidigt har jag planerat lite. Det är oxå en numera märklig sak, att planera framåt. Det var länge sen jag gjorde. Jag har inte vågat, jag har inte vetat om jag ska ha kunnat vara lugn, avslappnad o ha kul den dagen. För oavsett så går barnen först, nu har den äldsta gått väldigt mycket i första hand. Jag har dåligt samvete för den yngsta, det har jag haft hela tiden. Jag känner att jag inte haft tid med honom. Jag kan aldrig ta igen det, jag kan bara göra det bästa av situationen nu. Och nu känner jag mig rik på erfarenheter som ingen kan ta ifrån mig, rik på kunskaper ingen kan ta ifrån mig. Jag ska vända på det jag är rik på och utnyttja det.
Funderade förut på mitt gamla jag och kom på jag saknar inte gamla mig, jag gillar nya mig. Jag har hittat en styrka jag aldrig nånsin trodde att jag skulle ha. Jag har hittat nåt jag brinner för. Kan lätt säga att jag just nu är kär i livet. Jag har så mycket jag vill göra och så mycket jag vill uträtta.
Min son har döpt om mig, numera heter jag frälsaren. Kan inte annat än skratta åt honom. Han hade pratat med sin kompis och sagt: Jag vet inte vad som har flygit i morsan, jag tror hon har blivit nån frälsare. Pluggar o samlar kläder för att hjälpa andra.
Underbara unge!
Strykekramar till alla