Jag heter Kenta, 49 år, och har använt amfetamin i drygt 25 år av mitt liv. I huvudsak som
självmedicinering vilket också möjliggjort ett upprätthållande av ett arbete och ordnade sociala förhållanden, i fråga om boende etc.
Runt år 2000 blev jag arbetslös efter att ha gått in i väggen, och är nu aktiv inom Stockholms Brukarförening. Jag vill här jobba för amfetaministers rätt till en
underhållsbehandling, och har själv ansökt om ADHD- utredning samt prövat alternativa
behandlingsformer.
Den nuvarande behandlingen av amfetaminister anser jag som undermålig, eller rättare sagt – obefintlig! Denna utredning kommer jag återkomma till. På den tiden förväntades man vara ren i en vecka – åtminstone tills amfetaminet gick ur kroppen, och därpå påbörjades utredningen.
Jag träffade då Dr Anna Hellberg, läkare på Maria-mottagningen, och erbjöd mig att tända av men undrade också hur länge utredningen skulle pågå, samt vilken medicin man kunde få i fall man mådde dåligt.
Detta är ju vanlig patient-information och elementär vårdplanering. Naturligtvis vill jag ju inte må dåligt längre än nödvändigt eller uppta sängplats i onödan. Jag fick inget svar på dessa frågor och blev förbannad och mötet avslutades.
Efter kontakt med Soc bokades ett nytt läkarbesök. Då upprepade jag mitt erbjudande kring avtändning, frågan om medicinering och längden på utredningen. Återigen kunde inga besked ges och min motivation vacklar.
Ett tredje och sista möte, denna gång medverkade också ADHD- utredaren på Mariakliniken
men några svar på mina frågor fick jag inte. Att sväva i ovisshet under så lång tid hade jag
svårt att tolerera och fortsatte därför med att självmedicinera tills inläggning. Eftersom jag då var positiv kunde någon utredning inte göras, och det hela skjuts på framtiden.
En ny inläggning planeras till nästa månad då också avgiftning äntligen kan genomföras. Hade klara besked kunnat ges från början hade min inställning blivit avsevärt bättre, jag hade då kunnat tända av i tid och kunnat vara ren från början.
Den här typen av information ges till andra patientgrupper och borde i synnerhet kunna meddelas till beroendesjuka som i högre grad är avhängiga av motivation och särskilt känsliga för tvetydigheter.
Jag menar att planeringen hade kunnat göras bättre, med bl.a insparade besök och onödig inläggning, vilket kunnat spara både pengar och personligt lidande.
Jag återkommer med mera vid ett senare tillfälle, vi hörs.
Med vänlig hälsning
Kenta, Stockholms Brukarförening