Det finns egentligen ingen karma, det hade jag på känn hela tiden. Det finns ingen högre makt som hjälper dig även om du är värd det. Det är något som människor sinsemellan bör ge till varann och för att göra det måste de vara goda och andliga…eller möjligtvis nojiga. Eller avlönade…det är ett problem.
Jag borde gå till Soc och anmäla mig själv som en urusel förälder pga av drogfrihet…undrar vad de skulle säga då.: – Stackars dig, klart du ska ha en panna. Nej, dom fattar nog inte sånt iallafall.
Jag har faktiskt blivit/varit den mest hjälpsamma, oegoistiska och roliga person jag känner. Som en ängel med en speciell slags humor. Men är rädd att det tagit slut…och att jag snart inte har något mer att ge. Varför måste allting vara en kamp? Det känns inte rättvist. Vill inte bli mitt mörka jag igen…jag vill ju bara sjunga…och ha roligt