Om några få månader är det 7 år sedan allt började, 7 år sedan jag hade samma ytliga problem som många andra, sedan jag var en helt annan människa med helt andra åsikter, regler och tankar, helt andra mål med mitt liv än idag.
I juli 2007 började en kamp som förändrade mig totalt, en kamp om liv och död, en kamp för min sons liv. En kamp mot myndigheter. Då trodde jag fortfarande att alla som behövde hjälp, fick hjälp. Jag var dum och trodde att alla hade rätten att må bra. Så himla naiv jag var.
Dom här 7 åren har varit dom värsta någonsin, dom har bestått av oro, skräck, frustration, rädsla, tårar som fyllt ett hav, sömnlösa nätter, maktlöshet, ensamhet, en kamp jag inte trodde var möjlig och det vansinnigt dåliga samvetet över att inte räcka till, strider för sonens rätt, strider med myndigheter. I 7 år levde jag så, dag ut och dag in, dygnet runt, år efter år. Jag har greppat efter halmstrån, även halmstrån som inte funnits och när jag lyckades få tag i ett som fanns bröts det genast av.
Jag tappade mig själv, men jag tappade mig på ett bra sätt. Jag blev en annan människa, med andra åsikter, andra tankar och regler. Långsamt växte nya jag fram. Det var inget som hände över en natt. Allt jag tidigare trodde på finns inte längre, allt jag trodde att jag kunde har ändrats till kunskaper och grymma erfarenheter. Då för 7 år sedan kunde jag ingenting, jag bara trodde.
Under dom här åren har jag hunnit dimpa många gånger, när jag har gjort har jag gjort det hårt. Men jag har rest mig igen, med ny styrka, nya planer och nytt hopp. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg och dessa jäkla mixade känslor. Mixade känslor som motsäger varandra, hela tiden.
Min son öppnade mina ögon för något jag visste fanns men inte tog till mig. Jag hade inget val, jag var tvungen att ta till mig för att kunna hjälpa honom på bästa sätt. Jag ångrar inga val jag har gjort under dom här åren och jag skulle göra på samma sätt igen om så skulle behövas. Jag har stått vid hans sida hela vägen och aldrig nånsin låter jag honom kämpa själv. Det lilla jag kan göra för honom, kommer jag att göra.
Idag undrar jag hur jag har orkat, idag vet jag vad styrka är. Men just idag är jag inte stark, för just idag kom allt över mig igen. Allt vi gått igenom, allt som hänt under dom här åren. Känslor jag känt under åren har svischat förbi idag. Jag vet att allt är så himla mycket bättre nu, än är det inte helt bra, men snart är vi där.
Det är tungt när allt kommer över en igen, men jag vet att det snart släpper taget igen.