varför helgerna känns jobbigare. Varje söndag kväll pustar jag ut, nöjd att helgen är över. Varje måndag är jag är jag lika trött. Det är väl lika enkelt för honom att få tag på nåt en vardag, som det är helg. Måndag hela veckan ett tag framåt vore bra. Han vill träffa sina vänner under helgen, det har jag förståelse för. Men varenda gång han ska träffa dom börjar hjärnverksamheten och den arbetar febrilt. Tankar som jag inte vill ha kommer, tänk om han träffar den har var skyldig pengar, tänk om den killen gör något mot min son. Jag vet inte hur jag ska göra för att få distans till just det. Helst vill jag glömma, men det tror jag aldrig att jag kan göra. Hur gör man? När söndagkvällen äntligen infinner sig är det ett lättnad, med tanken: Det gick bra den här helgen.
Jag önskar varken min son eller jag hade den känslan. Han med känslan, kommer jag överleva. Han hade sagt i höstas till en nära vän: Jag kommer inte att jag kan vara med på din student, jag lever inte då. Jag har bara några dagar kvar. Personen berättade för mig vad han sagt. Nån hade lika gärna kunnat satt en kniv i mitt hjärta då, för det var så det kändes ungefär. Jag önskar jag visste hur jag kommer vidare, hur ska jag kunna släppa tankarna. Kvällen när han åkte för att lämna pengarna spelas upp om och om igen i mitt huvud. Fortfarande gör det lika ont. Jag vill inte minnas, jag vill inte veta av känslan. Den kommer ändå tillbaka hela tiden.
Tanken på att min son gått runt med vetskapen att han skulle dö ett visst datum gör lika ont den. Bara tanken på hur han mådde och kände skrämmer mig. Jag är glad att han berättade om skulden, jag är glad att vi kunde lösa den. Jag är oerhört glad att han finns kvar i livet. Jag vill bara glömma att det någonsin hänt, jag vill radera det. En resetknapp till hjärnan skulle vara bra.
Styrkekramar till alla