Hur är det möjligt att det alltid blir som min son säger, hur kan han alltid ha rätt? Liten o ynklig har han legat med magsjukan o ändå mumlat: jag är frisk till festen börjar. Jo, tjenare har jag tänkt med ett litet hånflin. Igår kväll flög han plötsligt upp ofröskämt pigg o sa: Jag ska gå o klippa mig, jag ska på fest ikväll. Där satt jag o tappade hakan o tänkte: Han måste skoja, han kan inte vara så pigg. 10 minuter senare flög han in i duschen o sen vips iväg till tjejen som skulle klippa honom. Själv satt jag kvar o tänkte: Vad fan hände här??
En timme senare kom han tillbaka o vi skulle äta middag. Med en aning njutning tänkte jag: Han kommer inte få i sig maten, han kommer spy. Han åt ungefär som han aldrig sett mat förut. O såg så där snuskigt nöjd o glad ut. O inte spydde han inte. Nej istället ställde den fåfängde unge herrn sig framför spegeln o gjorde sig redo för fest. Fortfarande fattade jag inget. Han borde vara helt slut. Men nä, inte han inte. Han berättade vilka han skulle umgås med o vips for han ut genom dörren. Jag upprättade en telekontakt med 3 av dom han skulle träffa, helt utan hans vetskap. Dessa herrar var min sons “barnvakt” för kvällen o skulle rapportera till mig om det var något. Jag skickade mess för o kolla hur det gick med honom. Allt gick bra o han hade jättekul. Vid 23 ringde han själv för att önska gott nytt år. Han lät så glad.
Av någon anledning kände jag mig rätt lugn ändå, vilket är jättekonstigt. Jag borde ha varit mer orolig.
Imorgon ska han på provtagning igen. O jag ska börja min jakt på den mänskliga männsikan inom myndigheter. Någonstans borde hon/han finnas. Just den personen som lyssnar på vad man säger, förstår situationen, kan leva sig in i berättelsen man har. Förstår alla dom mixade känslorna man har under kampen. Den personen som förstår vikten av hjälp i kampen. Den ska jag hitta. Säger det igen 2013 är mitt år, det år jag slår tillbaka o uträttar nåt. Paragrafryttarna kan slänga sig i väggen, för mänskligheten ska in. Jag ska ta med mina erfarenheter på vägen, jag ska utnyttja dom till max. Jag vill, jag kan, jag ska vinna! I Jag har bråkat för, mot o med min son så länge. O jag kommer att bråka för och med andra anhöriga o brukare med.
Undrade härom dagen var min son fått sin vansinniga envishet ifrån, tror jag just gav mig själv svaret!
Ingenting är omöjligt, allt tar bara olika lång tid! Vi är alla mycket starkare än paragrafryttarna, det är vi som har livsfarenheten som dom inte vill befatta sig med. Det är vi som vet var hjälpen behövs! Vi har så mycket mer kunskap än vad dom någonsin kommer att få. Mitt krig mot dom börjar imorgon!
Styrkekramar till er alla o god fortsättning!