Varför ska jag jobba åtta timmar om dagen i en månad när jag tjänar samma pengar på ett par timmars jobb om dagen i två veckor?
Jag försöker sätta mig in i mammas situation, att lyssna med hennes öron. Försöker sätta mig in i hennes tankar. Försöker förstå hur hårt hjärtat snörper ihop sig av att höra orden. Först få reda på att den yngsta dottern har ett tablettmissbruk. För att sedan höra henne säga att hon aldrig kommer sluta sälja droger.
Pengar har alltid varit min drivkraft. Under hela min uppväxt har jag aldrig saknat dom. Märken och design har varit ett stort intresse och att köpa kläder på Ullared har för mig varit skrattretande. Det har varit viktigt med ett märke på tröjan och jag kan de flesta stora inredningsdesignerna. Det var först när jag skulle sluta med droger som jag förstått att det finns så mycket mer. Återigen är det han som kom in i mitt liv någon gång i slutet av förra sommaren som fått mig att se annorlunda på livet. Att det inte är tanken på design, märken och lyx som kommer värma mig i fängelset i höst – det är minnen av upplevelser som kommer få mig att orka. Och det är de som är värda att lägga pengar på.
Att jag alltid gillat pengar har fått mig, att efter ha slutat få dom från min familj, att istället ständigt jaga dom. Och på så sätt har jag alltid tjänat pengar på enkla, roliga sätt. Att börja sälja droger var så otroligt roligt. Jag vet inte det roliga med att sälja droger, med att förstöra liv. Jag vet bara lyckan i att se en bunt femhundra lappar gömda i en vakkumförpackad påse, nergrävd i en glasburk långt ner i jorden någonstans. Många jag pratat med som även dom säljer dröger tycker att det är roligt och någon gång kanske jag kommer på varför. Men roligt är det och jag har alltid sett mig duktig på det – Till den dagen beroendet tog över beroendet av pengar och jag fick storhetsvansinne.
Idag är det åtta månader jag sa så till min mamma och deklarerade att hon ingenting kan göra. Jag var vuxen och hade bestämt mig – jag skulle fortsätta sälja droger. Idag har jag bett om ursäkt ett hundratal gånger, förstår inte hur jag kunnat utsätta henne för det. Jag tänker också på min bästa vän. Han som var den enda av mina vänner vars förtroende jag inte knarkat bort och som tog emot mig med öppna armar när jag valde att lämna mitt ex. Jag deklarerade samma sak för honom; han fick helt enkelt leva med att jag skulle fortsätta sälja droger trots att det var under hans tak jag bodde.
Slutligen fick min nya kärlek höra det samma. Jag slutar inte sluta sälja, det är för bra pengar! Min egoism var enorm och jag älskade ju att vara tjej och sälja. Att han fortfarande ville ha mig är för mig otroligt, det var så mycket jobb med mig. Men han stannade och jag det gör mig så taclsam att jag ler vid första anblicken av honom. Varje dag. För att jag älskar honom så otroligt vilket samtidigt förvånar mig när jag aldrig trodde mig kunna älska någon mer än jag älskade mitt ex. Och jag har tur. Sådan otrolig tur att jag haft förmånen att vara kär under den här resan.
Att sätta det här ultimatumet mot de tre personer som fortfarande brydde sig om mig är underligt. Det är underligt vad droger gör med en, hur kan man göra så mot de man älskar och som älskar tillbaka? Men på något sätt blev jag hon som sålde. När jag började sälja i större mängder skapade jag en annan person. Någon form av mitt alter-ego. Fler än hälften av de som känner mig genom droger, via försäljning etc känner mig vid ett annat namn än mitt riktiga. De tror att jag har en annan historia än den jag har. Ju mer tiden har gått ju mer blev jag henne. Att sälja som tjej har naturligtvis sina fördelar. Det går att spela på sin sexuallitet på ett annat sätt och fördelen med att de flesta i branschen är killar gör att många raggat på mig, vilket jag utnyttjat för att kunna sälja.
Jag vill understyrka att jag aldrig gjort något med någon för droger. Ingen har fått röra och jag har inte rört någon. Jag har varit trogen mitt ex under alla år tills jag träffade min pojkvän och är nu trogen honom. Men att skratta, le, flörta, lägga en hand på armen etc har sina fördelar ch jag har varje gång gått in i en skådespelarkaraktär. Jag har nätverkat som om jag vore en mediakille i trettioårsåldern från Stockholm och alltid sett försäljningsmöjligheter när de finns.
Det finns nog ingen direkt situation som fick mig att vilja sluta sälja. Men jag minns ett tillfälle i höstas som fick mig att förstå att det var liv jag lekta med, för att få pengar. Jag fick ett samtal om att en kontakt hade dött. En kille jag tyckte bra om och som hade liknande värderingar som mig. Vi pratade ofta om att ta ett steg vidare och bli större inom drogbranschen. Första gången vi träffades för en affär hade han skottsäker väst. Sista gången vi träffades var ett par timmar innan han dog och jag lämnade en av de tre drogerna han blandade och tog en överdos utav.
Ett par dagar senare fick jag ytterligare ett samtal. Från en av hans vänner som sökte droger, han skrek i telefonen att vår gemensama bekant hade dött och om jag visste att det var bland annat på de droger jag sålt som dödat honom. Jag var tyst länge. Viskade fram att jag redan visste. Att han aldrig mer skulle höra av sig för jag vet redan att jag ska gå och lägga mig varje kväll med vetskapen om att jag var en del av hans död. Det var första gången han provade en av drogerna och jag förmanade honom länge om dess risker och lättheten till överdos. Men han dog och jag kunde inte sluta tänka på hans mamma. Efter det slutade jag sälja den drogen och jag slutade bruka den själv. Men jag kommer aldrig ifrån att om jag inte sålt den där dödsdrogen så hade han levt idag.
Jag sa till min egen mor att jag aldrig skulle sluta sälja knark. Jag antar att det inte finns mycket värre saker att höra från sin dotter?