Anhörigföreningen ställer sig bakom all skademinskning. Med anledning av allt motstånd, speciellt från moderaterna, som man kan läsa om i media vill vi ge vår syn på frågan om injektionsrum. Det är helt förklarligt att många får ”skrämselhicka” av bara tanken.
När min son gav sig ut på stan för att jaga droger, fick jag ibland känslan av hur en mor känner sig dåt en son går ut i krig. Hon vet inte om han kommer tillbaka levande. Det var en ständig oro. Till slut hände det värsta som kunde hända. Ingen av oss vill att någon ska fortsätta ”knarka”, men blotta tanken på att det skulle finnas någon form av oas eller skyddsrum för de som lever på gatan skulle minska denna oro och förtvivlan jag kände och många idag känner. Det vi vill är att leva så normalt som möjligt, och eftersom så många kastas ut från sina behandlingar och hänvisas till den illegala marknaden, så är den karenstiden man satt innan en ny behandling kan inledas något som orsakar mycket onödigt lidande hos närstående. Mina erfarenheter och de chocker jag fick delar jag med många. Min son var oerhört diskret när det gäller sprutor och jag tror han själv tyckte det var en belastning att vara så beroende. Han strävade ständigt efter att få Subutex. Dessa injektionsrum skulle också kunna vara en plats för den hälsovård de på gatan inte får, upplysning och goda råd som mildrar de skadorna.
Det var med förtvivlan jag såg hur illa min son for när han var som djupast nere och vanmäktig inför sitt eget beroende de gånger han blev ofrivilligt utskriven.
Jag som förlorat en son i det här narkotikakriget kan inte se annat än missundsamhet och obarmhärtighet i att man inte vill lindra och sträcka ut en hand till de som har de som allra svårast i samhället.