Som brukare av legala eller illegala droger har jag genom åren upplevt enorma problem gällande bemötande och diskriminering inom de proffesionaliteter jag tvingats ha kontakt med i mitt försök att skapa ett drägligt liv.
För varje brukare finns minst en tragisk berättelse om kampen att få hjälp på samma viljor som alla andra.
Matt stå i beroendeställning till en myndighet eller som det ofta är, specifik person, för sin överlevnad är i sig ett lika stort helvete som beroendet till drogen.
Vi pratar ofta och gärna om orättvisor och skillnader i både bemötande och behandling beroende på hur man klassificerats. Sjuk eller missbrukare?
Som smärtpatient och brukare av metadon är jag den förste att skriva under på att jag sannolikt behandlats annorlunda än näste man som råkat få “heroinist” inskrivet i sin anamnes.
Annorlunda är inte alltid samma sak som bättre. Och här ligger en stor mina gömd. När jag senaste tiden mer kritiskt läst allt ifrån forsknings rapporter, debattartiklar, anhörigas inlägg och brukares egna åsikter inser jag att det finns en slags “smygrasism” inbördes.
Av någon anledning blir det lätt en tävling i vilken brukar grupp som har det värst, man blir förolämpad när andra påstår sig ha det värre på grund av i vilken omfattning samhället snappat upp behovet av förändring.
Senast igår läste jag ett inlägg av en kvinna som menade att amfetamin borde legaliseras, att brukare av amfetamin borde ha rätt till ett substitut på samma sätt som opiat brukare och heroinister har metadon och subitex. Hennes ståndpunkt var att det finns många som behöver ett tillskott av dopamin hellre än serotonin för att orka med vardagens krav, att en person som brukat amfetamin under många år har samma värkande behov av ett substitut som en brukare av heroin.
Reaktionerna var som ni förstår starka, de flesta menade att det visst finns substitut eller lagliga preparat att tillgå, här presenterades Ritalin, Concerta, och andra diverse farmakologiska medel ämnade att behandla ADHD-ADD Vilka av dessa mediciner som faktiskt innehåller amfetamin eller liknande ämnen vet jag ärligt talat inte och det är i sammanhanget inte särskilt viktigt.
. Debatten fortsatte med diverse åsikter om att det daltades med ” jånkarna” medan andra i samma sits inte räknades på grund av vilken drog man blivit beroende av. Hela tråden finns på forumet Flaschback under Amfetamin.
Jag misstänker att det sannolikt är en yngre publik med andra intressen som i första hand debatterar på Flascback, jag lägger ingen värdering i det, jag poängterar bara att det här forumet skiljer sig från det i många avseenden. Trots det har jag tyckt mig se samma tendenser här i de bloggar jag läst.
Vi vill så gärna och behöver bli förstådda utifrån just våra högst subjektiva upplevelser att vi iblan glömmer bort kontentan i det hela. Alla lika, Alla olika.
Enligt min åsikt är det viktigaste av allt empati. Förmågan att sätta sig in i andra människors situation. Det betyder inte att man måste förstå någon till 100 procent, det betyder för mig att känna min medmänniskas behov utan att sätta ett värde på det. Även om det är så att en människa som är beroende av amfetamin inte får samma fysiska helvete i abstinensen som näste man vars drog är Heroin så är det den enskildes upplevelser som är verklighet. Man kan aldrig någonsin mäta smärta, sorg, eller lidande. Lika lite som man kan mäta glädje eller kärlek.
Älskar jag mer som flerbarnsmamma än om jag bara har ett barn?
Vi måste hitta vägar att sluta jämföra oss med andra. Vi måste inse att även om vi inte sitter i samma båt är det samma stormiga hav vi ska ta oss över för att nå målet, sen om ditt mål är att komma in i ett metadon program och mitt är att förändra synen på brukare i stort är skit samma. Det spelar ingen roll hur vi vrider och vänder på det. Om vi inte kan tämja det hav vi måste över kommer alla stanna i den gamla förlegade verklighet som orsakade det vi vill ifrån ifrån början. En man som av de flesta anses vara hyfsat smart, sa en gång något i stil med ” för att lösa gamla problem, måste vi hitta nya sätt att tänka på”. Om vi vill leda omvärlden till att förstå och se på de problem som finns ur vår synvinkel måste vi först själva sluta göra skillnad på folk och folk. Ja, det är vad jag tror.