något som var helt nytt för mig under den här kampen. Jag bjöd in en kär väninna i mitt liv. Under den här tiden har jag valt bort många, nära på hela min umgänges krets. Ingen av dom jag förut umgicks med har en aning om vad jag o min son gått igenom, dom vet inte om vår kamp. Jag har valt bort för det har varit lättare så än att berätta. Jag har inte orkat träffa nån av dom, inte orkat lyssnat på deras bekymmer. Jag har varit helt inne i kampen för min sons överlevnad, över hans galna val.
Men igår träffade jag denna tjej, hon och jag umgicks dagligen för några år sedan, Då när jag tyckte vardagliga bekymmer var ett jätteproblem, idag vet jag bättre. Samtidigt som jag tryckte in mitt livs pausknapp, valde jag bort alla. Jag har känt att jag inte kunnat umgås med någon, jag har hela tiden behövt vara redo för att kasta mig iväg, ut för allt leta efter min son, jaga honom, vara i vägen för honom, skrika efter den uteblivna hjälpen.
Ibland saknar jag mitt liv, men jag skulle sakna min son mer om han försvann, så valet är enkelt. Men igår fick hon alltså vetskap om varför jag valt bort henne och alla andra. Det kändes så skönt att berätta för henne, hur jag o mina barn levt sista åren. Jag brukar säga till mina söner att dom måste berätta om det är något, dom får inte bära det inom sig man mår bara sämre. Konstigt att jag säger det till dom, jag gör likadant själv. Tiger o lider. Jag måste skärpa mig där.
Det är inte många jag litar på längre, jag väljer noga vilka jag vill ha kontakt med. Där är facebook bra, där behöver jag inte bekräfta vänförfrågningar om jag inte vill. Hon jag träffade igår har jag nyligen lagt till som vän där, i över ett år skickade hon vänförfrågningar, jag avböjde hela tiden. I höstas la jag till henne o igår berättade jag. En lång startsträcka, jag har behövt den o hon har väntat tålmodigt o inte förstått varför. Bara en sann vän väntar så som hon gjort. Jag ångrar att jag inte sagt nåt tidigare, men jag har inte varit redo tidigare, ingenstans har jag sett land. Jag har trampat vatten så länge att jag bara velat sjunka. Nu ser jag land, o jag simmar ditåt med mina söner. Vi har långt kvar, men vi kommer dit. Jag har tid att vänta.
Igår tog jag oxå emot första kläderna, jag är igång. Vilken känslan, Jag gör faktiskt nåt för andra. Nu var det bara en påse jag fick, men många bäckar små… Den jag fick av skulle även höra med sina bekanta. O snart är det måndag, då rullar min karusell igång. En kamp för anhöriga o brukare. Jag ska börja med att få igång ett samarbete här på orten. Jag skulle vilja ha en lokal dit man kan vända sig, träffa andra i samma situation, där alla människor är lika mycket värda, prata, fika o umgås. Jag har många planer, men samarbetet blir det första att hugga tänderna i. Ingenting är omöjligt, allt tar bara olika lång tid. Jag kommer inte ge mig förän jag lyckats med nåt. Det blir säkert en tuff kamp, jag ser det som en utmaning. En utmaning jag SKA lyckas med.