Lång tid har gått, det har varit bra, det har varit mindre bra och det har varit dåligt. Just nu är det sådär. Man är mitt emellan och vet inte riktigt hur man ska tänka eller tycka. Jag vet hur min son mår, jag ser hur han mår. Det är som vi lever ett jojjoliv just nu.
Ena dagen mår han ok, jag andas ut, det är lugnt. Andra dagen mår han inte alls bra, han försöker dölja det med det går inte så bra. Upp och ner och fram och tillbaka. Är det så det ska se ut? Hans ord, jag hör vad han säger, jag lyssnar på honom och jag förstår vad han säger. Allt jag vill är att han ska få må bra. Att se sitt barn må så fruktansvärt dåligt som han gör vissa dagar gör ont.
Dagen då han sa: Jag har bestämt mig, jag vill verkligen inte leva. Jag vet när och hur mitt liv tar slut. Allt är planerat. Den dagen frös mitt blod till is, hjärtat stannade. Han sa orden i sent i höstas, sedan den dagen finns åter en oro. Idag har han inte lika mörka tankar, men det är inte mycket som behövs för att han ska dimpa igen.
Ibland åker jag tillbaka i känslorna i hur det var tidigare, jag upplever allt hur det var. Alla blandade känslor skräck, förtvivlan, rädsla, oro och den vidriga stressen. Dom dagarna är tunga. Kanske är det nåt jag måste lära mig att leva med, att allt ibland kommer tillbaka? Jag vet inte, jag vill inte det. Jag har upplevt det och vill aldrig någonsin uppleva det igen.
Min son kämpar på och han gör ett alldeles fantastiskt jobb. Han vet vad han vill och han ska nå dit. Det som stör mig är omgivningen som inte kan lämna honom ifred. Man ska veta vem han umgås med, man har sett honom med någon som inte är så bra. Jaha, och? Låt honom vara, blir det bättre av att det tisslas och tasslas vilka han träffar eller inte träffar? Och vad har omgivningen med det att göra? Kunde man inte hjälpa när hjälpen behövdes, behöver man inte lägga sig i nu. Omgivningen vet inte ett dugg. Låt min son vara, man behöver inte hålla på att skvallra om honom. Jävla trams, säg det direkt till honom istället. Säg till honom att dom han råkade vara med just då inte är så bra.
Vuxna människor som tisslar och tasslar bakom ryggen, herregud. Löjligt är vad det är. Han står iallafall för vem han är, men ni som lägger näsan i blöt, ni låter inte honom få en chans att visa vem han är och ni står inte heller för vilka ni är, för ni skulle aldrig gå fram till honom och säga att dom personerna inte är bra. För ni har redan dömt ut honom, för länge sen. Det är såna som ni som förstör. Ni ser inte att det är en människa, en individ med samma känslor som vem som helst. Ni sårar honom.
Så återigen, lämna honom ifred! Han väljer själv vilka han träffar.