I två dagar har jag fyllt huvudet med massor av information. Nya idéer har börjar ta form. Det har varit 2 riktigt intressanta dagar. Plötsligt är plånboken fylld med visitkort och lappar med mailadresser och telefonnummer. Väskan är fylld med nya böcker och broschyrer. Jag är glad att jag åkte iväg. Det var skönt att äntligen lämna kommunen och byta miljö ett dygn. Grabbarna har varit hemma själva, första gången på evigheter. Helt utan tillsyn har dom inte varit, innan jag åkte bestämde jag att dom skulle gå till mormor och äta.Jag vet att dom med lätthet hade kunnat fixa mat själva, men för mig kändes det bättre att dom skulle äta hos henne. På så sätt hade jag fått veta om det hade varit något. Den där tilliten, jag saknar den. För några år sedan litade jag på dom helt, men jag har så jäkla svårt att lita på den äldsta efter allt. Det är lite jobbigt.
Idag har jag suttit på en konferens hela dagen, hela mitt intresse var riktat dit hela dagen. Väldigt intressant. När vi hade kafferast såg jag att min äldsta son hade skickat ett mess.När jag läste det blev jag så obeskrivligt glad, han skrev: Vad skulle jag göra utan en morsa som dig? Du är världsbäst, jag älskar dig mest av allt på denna jord. Massor av kramar. Det messet betyder mycket för mig, för mig känns det som en bekräftelse att jag faktiskt gjort något rätt i kampen. Jag kommer att leva på hans ord länge, jag vet inte hur många gånger jag läst det. Varje gång blir jag lika rörd. Min älskade, älskade unge.
Plötsligt känns alla tårar, alla känslor, allt bråk för, med och mot honom så värt. Ett bevis att jag gjorde rätt i att stå bakom honom, vara med honom, och ta emot honom vid varje fall. Jag vet att det inte är över, jag vet att det inte kommer gå över. Men just nu känns det värt precis allt vi gått igenom. Några få ord får mig att må så himla bra. Det kommer fler smällar, det vet jag men just nu vill jag bara suga på hans ord och känna mig glad över dom.
Imorgon ska jag visst börja jobba igen. Känns bra att komma tillbaka, men jag vet inte om jag riktigt har tid. Eller tid kanske jag har, men jag har så mycket annat jag vill göra som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag kommer att göra det jag vill och jag kommer även att jobba. Jag får nyttja mina lediga dagar fullt ut. Imorgon ska jag träffa en annan mamma. Jag ska ge henne lite böcker, filmer och broschyrer som jag fått tag i. Jag ska även prata med henne om mina idéer och planer för oss anhöriga. Det måste in en förändring, vi anhöriga måste ha rätten att få information hur vi ska göra. Och inte bara svaret: Nej, jag vet inte, vi kan inte hjälpa. Hejdå. Jag pratade med någon idag på konferensen, hon jobbar i en av grannkommunerna. Denna person arbetar inom frivården, även hon sa att kommunen jag bor i är urusla på att hjälpa. Konstigt kan jag tycka. Det kanske är dags att byta ut dom gamla motståndarna till nya som vill hjälpa och som ser människan. Men vad vet jag, jag är ju bara en simpel mamma som är vansinnigt irriterad på alla käppar som ska slängas in i hjulet.
Styrkekramar till alla!