Om jag sammanfattar våren, har min son hunnit med 2 återfall. Första återfallet startades med ett cocktail party där han blandade alla tabletter han kom över och det var inte en liten mängd piller han petade i sig. Jag själv befann mig på ett möte i Stockholm, jag fick ett samtal om att han var helt borta, någon hade sett honom. Där började den jakten, ungen fanns ingenstans, han var som bortblåst från jordens yta. Många samtal senare hade han lokaliserats. De som letade efter honom tog hem honom. Några timmar senare kom han på att han skulle rosta bröd, han ställer brödrosten på spisplattan, i med brödet och drar naturligtvis på plattan.. Hela underdelen smälte.
Hans bror som var hemma blev måttligt road. Det gick några timmar till, sen plötsligt kommer han på igen att han ska rosta bröd. Hans bror säger åt honom att ge fan i brödrosten då den är trasig. Men nej, det var inget fel på den minsann. I med brödet och ner med knappen. Proppen gick, brodern byter propp och hör från köket: Åh, fan vad häftigt. Ner med knappen igen, brodern byter återigen propp, så höll grabbarna på en stund. Tillsist blir brodern så förbannad att han går ut i köket och sliter bort brödrosten. Till svar får han: Visste du att man tänder och släcker lamporna med brödrosten? Skithäftigt!
Andra återfallet han tog körde han ett amfetamin race. När han efter några dagar äntligen kommer hem är han i uselt skick. Jag tar med honom till psykjouren, där får vi till svar att han är för fräsch för att läggas in!? Hem med ungen igen, när vi kommer hem säger jag åt honom att han inte får gå ut, han finner sig i det. Dom orden ångrade jag många gånger under det kommande dygnet.
I 3 timmar sitter han och sjunger en egenkomponerad låt med en mening om mikron, som slutar med OOOIIIII. Efter ha hört den om och om igen ett antal gånger var jag måttligt road. Hela natten höll han på, han var värre än en duracellkanin. Han rusade runt i lägenheten, jagad av folk. Han hade otäcka syner, han hörde otäcka saker. Och hallucinationerna blev värre och värre.
Dagen efter, mot kvällen fick jag in honom i bilen igen. Jag hade bestämt mig, han skulle in på piva, även han själv ville in. Sagt och gjort, vi åkte iväg. Han var i så dåligt skick när vi kom in att jag bara ville gråta när jag tittade på honom. Han hade inget begrepp om verkligheten, han var i sin värld omringad av hallucinationer. Denna gång tog dom äntligen in honom. 3 dagar senare blev han utskriven, nu befinner han sig mitt ute i ingenstans, inte där han varit förut, nu är han på annat ställe.
Han sökte återigen själv behandlingshem, vilket resulterade i att han skulle få gå till psykolog, men inget behandlingshem. Om man själv vill till behandling, varför kan man inte bara spinna medan motivationen finns? Att göra LVM anmälningar till höger och vänster verkar gå alldeles utmärkt, men om en person vill in på behandling, varför kan man inte gå personen till mötes?
Hur svårt kan det vara att lyssna på någons önskemål? Men soc här är inte direkt kända för att vara bra och kommunen ligger inte som god trea för Sveriges sämsta kommuner för intet.
Styrkekramar till alla!