Hemlösheten har i Sverige utretts och forskats på i 100 år. Dessa utredningar har inte lett till något annat än nya utredningar. Om det beror på att ingen läser dem eller för att det finns olika konkurrerande synsätt vet ingen. De motioner som drivits har inte heller lett till något.
Frågan vinklas i stället till att problematisera människorna, i stället för att skapa beredskap för dem som faller igenom det “fungerande” systemet. För systemet ändras inte och Sverige är en välfärdsstat. Kommer frågan upp så tycker alla mest synd om dem som inte klarar sig. De stackars konstiga typerna
När frivilligorganisationer tigger pengar flödar medkänslan. Vi har en liten skara hungriga, frysande och sjuka stackars människor behändigt sammanfösta i en flock som alla så gärna vill hjälpa.
Åtminstone till den grad att det inte inkräktar på vår egen trygghet. Kommer de för nära in i ”vårat” bostadsområde ryggar vi tillbaka. Så som vi lärt känna denna “grupp” av människor består den av narkomaner, alkoholister, psyksjuka, smutsiga och “annorlunda” människor. De är såna!
Det har forskare och andra experter studerat och utrett noga. Regeringen har tillsatt denna expertis.
Det har de gjort i demokratisk anda. I det allmännas tjänst. Regeringen vet bäst att värna om de svaga.
Detta är en bild som människorna inte känner igen den stund de hamnar där. När det saknas bostad, vård och socialt stöd. I alla fall inte till en början. Självklart är det inte lätt att sköta hygien och tvätt av kläder när du inte har någon fast punkt i tillvaron. Självkänslan sjunker visserligen snabbt i mötet med en omgivning som upprätthåller denna syn på människor. Som en belastning
Som grupp betraktad bollas du mellan olika organisationers och myndigheters olika bilder på samma människa. Socialtjänsten ser dig psykosocialt handikappad. Landstinget ser dig som missbrukare. Polisen ser dig som ett störande kriminellt element. Vaktbolagen ser dig som en slagpåse. Allmänheten ser dig inte och om någon gör det ser de dig som en belastning för samhället.
Du knuffas mellan olika instanser. Ingen verkar vilja kännas vid dig. Men det är inte mobbning. För det svenska välfärdssystemet mobbar ingen.
När du är riktigt olycklig, riktigt sorglig och sjuk, då kan vi bry oss. Då kan vi ge dig lite omtänksamma gåvor. Då kan vi sjunga för dig, ge dig lite soppa och en ostmacka så att du klarar dig till nästa dag. Inte mer. Inte så pass mycket att du kommer ur din hemlöshet. Det som vi gärna kallar för din “onda cirkel”.
Hemlösa får skylla sig själva För vi har ingen del i att du hamnat där du hamnat. Felet finns inom dig. Det är du som är problemet. Inte vår fina välfärdsstat.
Det som saknas är en vilja att göra något av betydelse för dem som saknar egen bostad. Det de hemlösa behöver är en bostad och en omgivning som stöder. Inte en omgivning som skapar system och årligen omsätter en fruktansvärd massa pengar ( ca 20 miljarder på att förlänga lidandet.
Pengar går att stoppa i fickor, det går inte med lösningar.
Bostad är en mänsklig rättighet och allas vår trygghet och detta gäller inte bara för de människor som har en.