När jag skriver detta nu har jag varit drogfri i över 4 månader. Det är med delade känslor jag har låtit bli att ta den där fixen, som alltid omfamnar en med sina varma, guldskimrande armar. Man ska ju aldrig säga aldrig, men jag är åtminstone helt övertygad om att jag aldrig kommer trilla dit igen. Nu för tiden tittar jag mig själv i spegeln med ett vagt leende varje morgon. Jag lyckades! Hur gick det till egentligen? Jag som lovade mig själv att vara död innan 30, för att det här helvetet till liv klamrat sig fast vid just min kropp.
En del människor skär sig själva i armarna med vassa föremål. Andra målar toaletten med galla efter varje måltid. Vissa finner sig i att få näsan knäckt under helgen av sin man eller kvinna. Kanske tar någon en sil på toaletten under julafton, med barnens förväntansfulla glädje på andra sidan dörren. Allt detta med hoppet om att det snart blir bra, det kommer ordna sig – även om jag går åt på vägen. Denna tanke cirkulerar, tar över, går sönder. Den återkommande smärtan jagar ikapp visionen om ett smärtfritt liv. Vem är jag egentligen? Varför kan jag inte sluta förstöra allting runt omkring mig?
Besattheten av att hela tiden söka svar på frågor, försöka leva in i rollen av att vi människor är mer än bara ett resultat av muterade bakterier. Att vi har något slags förbestämt syfte på denna planet att rätta sig efter. Att vi ska äga allt vi kommer över och kliva över lik på vägen till framgång. Det är inte konstigt att människor mår illa av att försöka passa in i denna påhittade mall. Föreställningen om det perfekta, brottslösa samhället där toppen äger kroppen. Problemen och lösningarna ligger rakt framför oss. Istället för att bekämpa orsakerna så bekämpas offren. Under tiden sitter de tyngsta kriminella i ledningen.
Varför kan vi inte bry oss lite mer om vad vi själva vill, utan att det blir på bekostnad av vad andra vill? Låt oss vara överens om att vi alla är olika med olika behov. En del strävar efter framgång, andra efter att nå absoluta botten. Den gyllene regeln påvisar att vi ska behandla andra så som vi själva vill bli behandlade. Det går inte att sträva efter ett lyckligt liv utan motgångar, för lycka växer fram ur motgångar. Åtminstone för de flesta. För ett fåtal föds motgångar av lycka. Själva idén om att alla med problematisk droganvändning ska "tillfriskna" (dvs – enligt myndigheternas utsago – bli drogfria), och därigenom tvångsomhändertas, tvångsplaceras och tvångsvårdas, bygger på att vi skulle kasta bort drogerna, vännerna och vanorna med glädje för att kunna lyckas. Motivationen att bli drogfri skulle även skapas utifrån det våld som brukaren utsätts för på vägen till det drogfria/"lyckliga" livet (i polisbilen, i rätten, på LVM-hemmet eller till och med ute i friheten om klienten avvikit från tvångsvåldet). Är man inte redan märkt av drogerna så blir man det efter dessa repetitiva åtgärder. Frågan är, med handen för pannan, hur har man tänkt att detta ska lyckas? Var i planeringen gick det så snett att man inte ens orkade bry sig om en konsekvensanalys? Alla dessa pengar som offras på hoppet om drogfrihetens altare hade utan tvekan kunnat ge boende, sysselsättning och ekonomisk försörjning till varenda människa som saknar detta idag. Fundera över det.