Vill inleda med att jag nu gått i sub-programmet under 1,5 vecka och min motivation är fortfarande hög. Tyvärr så brottas jag dagligen med mig själv och allt vad det innebär, och vissa dagar förstår jag verkligen inte var jag har mig själv någonstans, eller vad jag håller på med. Det känns ibland som att jag har multipla personligheter, där "drog-Ellen" är mitt andra alter ego, som har helt andra idéer, saknar konsekvens-tänk och beter sig som en idiot.
Här om dagen fick jag en släng av den personligheten. Normalt sett kan jag hålla mig på min kant och aktivt göra riskbedömningar, hindra mig själv att sätta mig i situationer där jag riskerar att göra dumma saker (t.ex. undvika att ta bensodiazepiner) och liknande. Efter all min erfarenhet har jag lärt mig att den vackra elden bränns, så att säga. Dagen (för ett par dagar sedan) började bra, och jag satt som vanligt i lokalen vid Globen med de andra, men det var som att jag kände på mig att någonting dumt skulle hända under dagen. Jag gick i sällskap med en kille från lokalen vidare till sprututbytet vid St Göran och bytte mina gamla verktyg, och tanken var att vi efter det skulle skiljas åt för jag hade inga direkta planer på att hänga med en ny och aktiv person, då det alltid bara går åt skogen. När vi var klara hade jag sådana otroliga skavsår av mina nya Converse att jag knappt kunde gå, och han tyckte synd om mig och erbjöd sig att gå med mig till Apoteket och betala för mina skavsårsplåster eftersom jag inte hade några pengar med mig. På vägen dit går solskenet över till hagel, så vi blir fast på en bänk under ett tak som skydd. Där satt vi och pratade ett tag, och jag förklarade att jag inte är aktiv längre utan går programmet, och då får jag istället frågan om jag dricker. Det hade jag inget bättre svar på än ja. Ett tag senare sitter vi på en uteservering och dricker öl. Efter det var allting för sent, för liksom på bens så klarar jag bara inte av att vara intelligent på alkohol. Speciellt inte ihop med min Suboxone.
Senare går jag och den här personen jag inte känner över huvud taget hem till mig, och ja, det slutade som det gjorde. Vi satt så klart och pundade fram tills det var dags för mig att hämta medicin morgonen efter. Jag visste från början precis vad som skulle ske, och i vilka steg de skulle ske. Jag kan lova dig som läser ifall du inte visste, att som tungt aktiv narkoman och tjej, börjar man i sitt drogbruk snabbt generalisera, kategorisera och döma andra utifrån deras kön. Man börjar utnyttja egenskaper hos människor utifrån vilket kön de tillhör, då allt ofta kretsar kring vad som gynnar en själv. Det blir en överlevnadsstrategi och försvarsmekanism, och även om det inte stämmer överens med mina egentliga åsikter om andra människor är det tyvärr så det fungerar om man vill klara sig. Sexism väger inte så tungt mot abstinens, om man säger så. De mentala vanorna som bildas av detta kommer förmodligen sitta kvar hos mig ett tag, men jag jobbar dagligen hårt med att inte förvänta mig bli fysiskt och psykiskt utnyttjad av varenda kille jag träffar, och agera utifrån de förväntningarna. Jag tror å andra sidan inte allting står rätt till i mitt huvud alla dagar. Jag funderade precis på vad jag ska laga till middag med Linus, men kunde inte låta bli att samtidigt lista ut om det skulle vara skönare att fastna med bakhuvudet eller pannan halvvägs under en vedklyv. Bortsett från att man inte dör av det, så klart, för då måste jag även tänka ut vem som först bör upptäcka mig för att inte göra så stor grej av det. Kanske hade jag skojat till det lite och skrivit till Linus "Kom och kolla, det ligger en sköldpadda med två huvuden i vedboden!" fast i själva verket ligger jag där, med huvudet delat i två delar istället. Som en liten twist där på slutet, hehe.
Det värsta var att varningsklockorna ljöd hejvilt under hela den här processen med killen. Jag fick till och med ett samtal från en god vän till mig när vi var på väg bort från lokalen, om att verkligen vara försiktig. Det viftade jag bara bort. Jag visste att min bästa vän skulle försöka prata med mig om det här ifall han visste vad som pågick, så jag stängde av mobilen, loggade ut från Facebook och bara undvek all form av möjlighet till kontakt med min omgivning. Får alltid den typ av tunnelseende när jag planerat att knarka. Det känns som att öppna en lucka där jag slänger ner all logik och alla andras åsikter, ger fingret till alla som bryr sig och blir kall och hjärndöd. Det är tur jag har en så förstående omgivning, som accepterar hela mig. Inte bara de delar av mig som glittrar i solljuset. De som accepterar mig när jag är som värst, är de som förtjänar mig at my best. För jag kan vara ganska bra också.
Ta hand om er. Nu måste jag verkligen försöka skapa middag.