Det ideala systemet vi alla förhoppningsvis strävar mot och efterfrågar borde innefatta alla människor och inte bara för vissa som det är idag.
Om vi ser att vissa på grund av olika anledningar far illa, då borde vi alla agera kraftfullt för att detta inte skall få fortsätta, oavsett vad anledningen är.
När vi börja fingra på dessa grundläggande behov för vissa, så kan inte detta låta oss problematisera individer. Vad ger samhället rätt att vägra vissa människor grundläggande behov?
Problemen kan vi aldrig hitta hos de människor som stöts ut. Vi måste söka i det system eller hos de människor som stöter ut människor istället. Det som jag tror behövs är engagemang, tillit, stöd och vilja.
Oftast frågas det efter en idealbild. Detta är precis vad som driver de “människor” som är satta att handlägga, kontrollera, uppfostra, styra och ifrågasätta.
Det går inte tvinga människor in i mallar som inte är till för alla. Normerna är för snäva. Idealet stämmer inte med verkligheten. Ett sådant ideal skulle alla få vara med om att skapa.
Det handlar om vad vi prioriterar. Om vilka vi prioriterar. Ska vissa få leva gott på andras olycka?
Eller ska vi hjälpas åt att försöka utgå från en anständig grund för alla?
Om alla människor någon gång t.ex. skulle besöka ett natthärbärge där oroliga och/eller främlingar ska sova flera stycken i samma rum. Där vissa, för att klara av sin ångest, har självmedicinerat sig, där andra kanske mår så psykiskt dåligt att de får ständiga vredesutbrott.
Därefter fråga oss själva hur det skulle kännas om vår son eller dotter vore utelämnad till detta trauma. Traumat är inte mindre för de som idag befinner sig där!
Det handlar om lika värde och om respekt.
Det ideala samhället kan vi alla bara vara med om att skapa om vi tillsammans tar ställning för en nolltolerans, ifråga om det kollektiva våld som nu pågår i det tysta av välmående myndigheter och organisationer i vårt “humana” välfärdsland!
Rolf Nilsson