Ett omtumlande dygn

Igår blev jag så där äckligt orolig. Sonen var iväg och det gick inte att få kontakt med honom. Till slut kom det efterlängtade messet: Ring. Från honom. Jag ringde upp honom, jag hörde på honom att det var något. Han sa att det inte var nåt speciellt. Några timmar senare kom han hem, på genomresa…Återigen slogs jag av känslan att det var något. Och återigen fick jag till svar att det inte var något. En timme senare gick han ut, jag ringde honom och fick till svar att han skulle till en kille för att prata, han kände sig orolig men sa att det inte var någon speciell anledning. Men hans tonläge sa något helt annat. Efter det samtalet var han som uppslukad av jorden. Hans mobil stängdes av.

Igår blev jag så där äckligt orolig. Sonen var iväg och det gick inte att få kontakt med honom. Till slut kom det efterlängtade messet: Ring. Från honom. Jag ringde upp honom, jag hörde på honom att det var något. Han sa att det inte var nåt speciellt. Några timmar senare kom han hem, på genomresa…Återigen slogs jag av känslan att det var något. Och återigen fick jag till svar att det inte var något. En timme senare gick han ut, jag ringde honom och fick till svar att han skulle till en kille för att prata, han kände sig orolig men sa att det inte var någon speciell anledning. Men hans tonläge sa något helt annat. Efter det samtalet var han som uppslukad av jorden. Hans mobil stängdes av.

Mina tankar snurrade fortare och fortare. Jag var rädd att den som hotat honom kommit tillbaka hit för att göra slag i saken. Ingen visste var min son var. Han hade gått till killen att sagt att han skulle till, men enligt honom hade han gått ut en stund och skulle komma tillbaka inom en timme. Det gjorde han inte. Det var inte med lätta steg jag gick till jobbet imorse. Jag hade inte en aning om var han befann sig, jag visste ingenting mer än att han mådde väldigt dåligt. 

Mina funderingar snurrade för fullt. Såren revs upp, natten då han skulle ut och göra slut på sitt liv blev plötsligt lika klar som det hade varit för en timme sedan. Och hotet, tänk om killen kommit och gjort nåt med min son. Tänk om han nu var en av dom som bara försvunnit, där ingen vågat träda fram och säga vad som hänt eller var hans kropp fanns. Jag ville inte tänka så, men jag fick inte bort tankarna. Dom malde och malde om och om igen som en hackig gammal skiva.

Timmarna gick och ingen visste var han var. Han var verkligen som uppslukad av jorden. Samtidigt skulle jag hålla mig lugn och jobba. Sent på eftermiddagen idag kom ett mess: Ring. Jag ringde upp honom direkt. Han berättade var han befann sig. Jag blev självklart både lättad och glad, samtidigt brast det. Jag blev vansinnigt arg. För första gången på hur länge som helst fick han klart för sig hur arg jag var. Jag var förbannad för att han utsatt mig för oron och rädslan. Jag berättade för honom hur jag tänkt och känt. 

Jag vet att han inte mår bra. Jag vet oxå att han är orolig och stressad över något. Jag har inte en aning om vad det handlar om, än. Jag ska få fram det på nåt sätt. Sist han var så här orolig och stressad var när han var skyldig pengar och skulle betala inom ett visst datum, eller grävas ner i skogen. Det skrämmer mig att se honom må likadant igen. Så länge jag inte vet kan jag bara gissa vad orsaken är. Jag är rätt säker på att det har med det senaste hotet att göra.

Jag ska prata med honom imorgon, när hans lillebror jobbar. Ikväll orkar jag inte. Jag är känslomässigt helt slut ikväll. Jag orkar inte höra orsaken ikväll. Men imorgon ska orsaken fram. På ett eller annat vis ska jag få honom att berätta.

Styrkekramar till alla!