Nu var det länge sen det blev något skrivet.Vill ju heller inte att någon ska bli deprimerad och självmordsbenägen av mina oh,så dystra inlägg.
Det känns svårt att inse att livet rinner iväg och kvar sitter jag…här. Man behöver dessutom pengar till allting om man ska klara sig själv och vara sin egen lyckas smed. Det är ett problem. Kontakter vore ännu bättre, egentligen.
Äter hela tiden, jag har säkert gått upp 5 kilo på en vecka. Det passar mitt förut så insjunkna ansikte men är orolig att jag ska spricka till sist. Eller fara till väders som en ballong. Vad jobbigt det är när nånting fattas så förbannat. Har ju varit med om det förut…
Det känns som att det blir upprepningar, det är svårt att veta…jag har ett mycket selektivt minne.
Har kommit fram till en sak. Vården tror inte på att det gör väldigt ont bara för att man säger det, du måste säga att du blivit misshandlad isåfall. De utgår ifrån att du överdriver om du inte uppsökt läkare när det begav sig, du får definitivt ingen klapp på axeln för att vara jävligt tålig och inte satt dit någon. Dessutom såg de inte ens att jag har några skador på röntgen, det var tydligen svårt att se ifall revbenen gått av inne vid ryggraden.( de ser alltid gamla brott fick jag höra…därför måste de alltså ha tittat på fel plåtar(!) Jag behöver en magnetröntgen sa dom…undrar hur lätt det kommer bli att få en sån? Det gör mig trött och ledsen. Då måste jag säkert säga att jag blivit gravt misshandlad iallafall.
Har varit och tagit nya prover pga hepatit C. Har inte fått svar på dom än men Fibroscanen visade inte att jag var döende iallafall. Dessutom pratade hon om att det skulle komma tabletter utan interferon men vet ändå inte om jag skulle orka med en sån behandling. Det beror på mycket annat runt omkring också.
Tog ett HIV-test också, det måste man göra kände jag